Nästan alla öl kan med enkla metoder bryggas hemma i köket och ge ett utomordentligt resultat. Men vissa är svårare än andra. Här är fyra ölstilar du inte ska börja din hembryggarkarriär med – men å andra sidan kan stoltsera med när du bemästrar dem.
NEW ENGLAND IPA
New England-ipa är bäst färsk, det håller alla med om. Och det finns inget sätt att få den färskare än att brygga den själv. Oräkneliga är dock de gånger vi sett bilder i hembryggarforum där utvecklingen av neipan ifrågasätts. För två dagar sedan var det en ljusgul tropisk dröm – nu är det en brun sörja? Svaret – oxidation. De oerhörda humlemängder som tillsätts en neipa, speciellt som torrhumling, gör denna stil extremt känslig för syre. Har du inte en väl genomtänkt process och utrustning för att undvika syre i det hembrygda ölet är risken stor att resultatet blir något annat än vad du hoppats på.
HEFE WEISSBIER
Ett bra weissbier är enkelt att brygga. I sak krävs ingen särskild utrustning och ölet kan jäsas i rumstemperatur. Ändå verkar det stört omöjligt att lyckas lika bra som tyskarna. Fråga bara de svenska bryggerier som provat, få når hela vägen. Och det är svårt att sätta fingret på vad det är som är så bra med tyskarnas, och vad det är som gör det så svårt att brygga själv. Om du vet hemligheten – berätta för oss! För vi upplever att en bra tysk weissbier har en fyllighet som ofta saknas hos andra – ölets umami skulle man kunna säga, vilket förstås är svårt att prick sätta ordet på. Men det där som gör att helheten blir större. Det andra är en komplex mäskning och tredje balansen mellan estrar (skumbanan) och fenoler (nejlika). Det är lätt att det tippar över åt det ena eller andra hållet.
INTERNATIONELL LAGER
I det stora landet i väster domineras marknaden av riktigt ljust lageröl. Som om det inte vore nog är det dessutom de allra tunnaste ölen från de största producenterna som är storsäljare – så kallade light öl med färre kalorier och ännu mindre smak än originalen. “Like making love in a canoe – it’s fucking close to water”, som det gamla skämtet säger. Oavsett om man uppskattar den här typen av öl eller inte, så kvarstår det faktum att den är oerhört välbryggd. Att kunna brygga ett öl som nästan inte smakar någonting, utan att det för den skull smakar äckligt kräver en mästare – och i många fall väldigt avancerad utrustning.
OUD BRUIN
Här snackar vi krångligt på riktigt. Oud bruin är en öltyp som kräver helt annan utrustning, åtminstone från jäsningen och framåt. Detta beror på att vi nu blandar in mjölksyrabakterier och brettanomycesjäst i ölet, något som alla bryggare är livrädda för att kontaminera sin vanliga utrustning med. Det som gör Oud bruin svårare, än till och med till exempel en lambic som innehåller samma typ av bakterier, är att den förutom den syrliga smaken (som mjölksyrabakterierna här ger) också ska bjuda på en sötma. Slutresultatet är alltså sötsyrligt. En nästan omöjlig ekvation när man har med sockerälskande jästsvampar att göra. De flesta kommersiella bryggerier löser det hela genom att pastörisera ölet och sedan eftersöta. Detta kan vara svårt på hemmaplan så många föredrar att istället avstanna jäsningen med svavel. Nämnde vi att ölet dessförinnan ofta lagrats under ett eller flera år på ekfat?
Förra veckans lista:
