Öl och musik går hand i hand. I alla fall är det ofta den bilden som såväl öldrickare, rockers, bryggare som reklammakare gärna projicerar. Men är det verkligen relevant att tala om vilken ölstil som motsvarar en specifik musikgenre?
Oavsett om det handlar om plastglaset som höjs i triumf med ena handen, samtidigt som fingrarna på den andra utformas till hårdrockshorn av besökaren längst fram vid kravallstaket på rockklubben; Eller, om det handlar om flaskan med en limeskiva nedstucken i mynningen nonchalant dinglade i handen på DJ:n bakom sina skivspelare, så är en sak säker: Vankas det musik på lokal ska det drickas öl.
I hantverksölbranschen är det sedan länge gångbart att vara punk. Eller metal. Eller valfri annan hyfsat alternativ musikstil. Många bryggerier döper öl efter titlar eller textrader av sina favoritartister. Antalet hårdrocksband och rockstjärnor som släppt åtminstone ett öl ”i samarbete med” ett bryggeri går det 13 av på dussinet. Bärs och rock, rock och bärs. Det lirar liksom.
Många är kvällarna då män (och en och annan kvinna) diskuterat vilken musikgenre som motsvaras av en speciell ölstil. ”Hazy-IPA är som 90-talets indievåg!” ”Lager är bluesrock!” ”Pastry-stout är Nu Metal!” Allt det där är subjektivt och lite dumt. Men ganska kul.
För vad som egentligen spelar roll är vilken ölstil som är jazz. Total frihet, inom strikta ramar. Hundra procent kontroll möter total impressionism. Ett upphöjt element av andlig renhet och oförblommerad elitism.”You hate jazz? No, you fear jazz. You fear the lack of rules and the breaking of boundaries”, som karaktären Howard Moon slår fast i den klassiska, och surrealistiska, brittiska komediserien The Mighty Boosh.
Med det sagt förstår ni säkert att det enda som går att säga med säkerhet när det kommer till musik och öl, är att jazz är barley wine. Tyngst, svårast, mest spirituellt och belönande. Och inget för nybörjaren.
You hate barley wine? No, you fear barley wine.
Här är fyra jazzplattor parade med fyra barley wine, för när partnern och barnen gått och lagt sig och, som det heter i reklamen, ”du vill vara dig själv för en stund”… fast på riktigt den här gången.
1. John Coltrane – A Love Supreme
och O/O Long Boil
Oavsett om rösten inom dig oftast hemfaller åt religiösa eller profana grubblerier behöver den ibland dämpas och tämjas, utan att helt kväsas. Själavård kan vi kalla det. Filosoferande utan ältande. När John Coltrane spelade in albumet A Love Supreme, under en enda dag – den 9 december 1964 – var instruktionerna till medmusikanterna glasklara: Musiken skulle vara en representation av människan kamp för renhet, ett uttryck för tacksamhet och ett bevis på att musikernas förmågor var skänkta av en högre makt. Möjligen resonerade Olle Andersson på O/O på ett liknande sätt när han drog upp riktlinjerna för sitt ”långkok” för första gången. På samma sätt som att all annan musik lätt framstår som ytlig och banal efter en genomlyssning av A Love Supreme, framstår den mesta annan öl som lättviktig och blaskig efter en flaska Long Boil.
2. Patrice Rushen – Prelusion
och Nynäshamns Ångbryggeris Bötet
Den amerikanska pianisten och underbarnet Patrice Rushen var inte ens ens 20 år fyllda när hon spelade in sitt debutalbum Prelusion som släpptes 1974. Med sig hade hon bland annat den rutinerade saxofonisten Joe Henderson. Det är Patrice och Joes duospel som lyser starkast på albumet. Nynäshamn bryggde Bötet för första gången 2007. I ölår räknat är det ungefär 100 år sedan. Det är inte alltid som kvalitet premieras och överlever i den konkurrensutsatta, evigt tickande moderna ölscenen, men att Bötet har vuxit ut till en rättmätig svensk klassiker som fortfarande bryggs är ett sundhetstecken. Under de 45 minuter som Prelusion pågår hinner man avnjuta de 25 centiliter Bötet som flaskorna normalt innehåller. När de sista perfekt avvägda sötbeska dropparna av ölet rinner ner i strupen bör du vara framme vid det bisarra clavinet-solot i avslutande Puttered Bopcorn.
3. Lonnie Liston Smith – Astral Traveling
och Närke Kulturbryggeris KXXX
Ni har förmodligen hört skämtet om att en rockstjärna är en person som spelar tre ackord inför 10 000 människor i publiken, medan en jazzmusiker spelar 10 000 ackord inför tre personer. Det må vara hur det vill med det där, men faktum är att Lonnie Liston Smiths musik är bland den mest välsamplade i musikhistorien. Du har förmodligen hört honom utan att veta om att du hört honom. Astral Traveling (1973) är hans debutplatta i eget namn. På det här fulländade albumet peakar inte bara han som artist, utan man skulle kunna hävda att jazzen som en – trots allt – svängig, dansant och hyfsat lättillgänglig musikgenre peakar här. På samma sätt förhåller det sig med Närke kulturbryggeri. De brygger som tur är inte öl för bara tre personer, men det är ändå alldeles för få som pratar om hur skickliga och mångsida de är och har varit under lång tid. De nämns aldrig som något av Sveriges hippaste bryggerier. De befinner sig sällan i framkant när det kommer till innovation. Men de finns alltid där ändå – when all else fails. Svängiga, lättillgängliga och med ett grundmurat groove. Deras KXXX, ”med anor från Östra London”, är inte något av deras mest kända öl, däremot är det ett av deras absolut främsta. Och konkurrensen är som ni vet benhård.
4. Jasmine Myra – Horizons
och Vault Citys Barrel Aged Barleywine
Vault City från Edinburgh marknadsför sig själva som ett modernt surölsbryggeri. Även om bryggeriets suröl ofta håller en helt ok nivå är det med deras fatlagrade barley wine-collab tillsammans med Dead End Brew Machine (Glasgow) och Tartarus Beers (Leeds) som det verkligen händer grejer. Trots ett besynnerligt val av neipa-jäst och tillsatt vanilj, flyger det här ölet långt högre än vad det borde göra. Jasmine Myra är en ung saxofonist från Leeds. När hon drabbades av psykisk ohälsa började hon komponera musik för att läka och bygga upp sitt självförtroende. Horizons (2022) är det tydligaste exemplet på att jazzmusik fortfarande är en relevant konstform in på 2020-talet. En vårdande öm skiva, som samtidigt står stolt och orubblig som läktarvalven på Elland Road. Den unga hiphop-tjejen som skolade om sig själv och blev Englands klarast lysande jazzmusiker. Det borde inte heller ha fungerat, men det gör det.
