Bildspel
Otto Lundell tillsammans med återväxten i portersällskapet. I dag var det dags för Sofie Weidenlöv och Wim Lundell-Frostensson att tentera för att bli medlemmar.
Att sträva efter en mörk framtid, ja så skulle man ju kunna beskriva syftet med Porter Drinkers Association i Göteborg. Porter och i viss mån Stout är preferensen som man försöker sprida till övriga befolkningen. Nu fyller föreningen 80 år.
Otto ”Porter-Otto” Lundell har varit med sedan starten av den senaste iterationen av PDA. Då, på 1990-talet var porter i princip en bortglömd öltyp och ölrevolutionen med småbryggerier hade inte kommit igång.
– Det var tuffa år i början och svårt att få tag på porter och inte blev det bättre när ryktet började gå om att Pripps skulle lägga ner Carnegie Porter. Då gick vi ut på gatorna och demonstrerade, berättar Otto Lundell.
– Men vi bryggde en del själva också, vi var bland de första som bryggde på heltmalt då, annars höll folk mest bara på med burksatser.
Den matematiskt begåvade inser kanske att 1990 inte kan vara födelseåret för en 80-åring. Och det är det inte heller.
– 1937 fanns det en samling glada herrar i Göteborgs studentkår; angolfiler med dickensk förebild som gillade porter. På den tiden var det inte så enkelt att få tag på porter om man inte kände en läkare som kunde skriva ut det på recept, så det var inte så lätt att vara porterälskare då.
– Men man gav varandra titlar, inmundigade mat och dryck samt skrev låtsasbrev till varandra.
Det varade dock inte så länge, några år in på Andra världskriget dog verksamheten ut och det dröjde fram tills mitten på 50-talet innan någon tog upp stafettpinnen igen. Men inte heller denna gång blev porterförhärligandet långvarigt och verksamheten dog igen.
– Sen, 1966 skrevs det en bok om universitet och kåren som hette ”De första 150 terminerna”, den upptäckte jag när jag häckade i kåren på 80-talet. Och i den fanns ett kapitel om Porter Drinkers Association, säger Otto Lundell.
– Det ledde till att jag och två andra, Peter Markusson och Anders Prytz, väckte liv i PDA 1990, höll första mötet och gav varandra titlar.
– Vi fick tag på en gammal man som hade protokoll från 1930-talet, vilket hjälpte oss att återskapa traditionerna.
Just traditioner och titlar är en viktig del av PDA. Såväl antalet titlar som fantasin vid skapandet av dem är stor. I dag finns ”Lord President”, ”Supreme Head of the Court of Review”, ”Minister of Foreign Affairs”, ”Honorärkonsul Moeldonian province of the Canary Islands” med flera. Otto själv ståtar med ”Lord vice President”. Men föreningen är också en riktig förening, med sedvanlig ordförande, även om innehavaren Åsa Nordenbergs titel är ”Lady Chancellor”.
För att komma tillbaka till portern så var situationen 1990 som sagt inte så olik den som var 1937 även om det förstås var lättare att få tag på det svarta guldet utan en motbok som stretade emot.
– Det fanns Carnegie Porter och Guinness på flaska, men det pratades väldigt lite om porter. Porterprovningar var inte att tänka på, men reste man kunde man få tag på en del, säger Otto.
– Vi var mest en social förening som drack porter, utan alla de verksamheter vi har idag.
PDA var ändå rätt i tiden, tycker Otto. På 1990-talet började ölintresset vakna bland svenskarna, som upptäckte att allt inte stavades Pripps Blå. Även PDA utvecklades. Föreningen höll till i studentkårens lokaler på Götabergsgatan med bryggeri i ett badrum, arrangerade Porterpubar och firade St Andrews och St Patricks day.
– Pubverksamheten var ett sätt för oss att dra in pengar för att kunna köpa in porter, men vi var förstås tvungna att servera annat också, berättar Otto.
– Vi blev så småningom lite av en ”pensionärsförening” för studenter som tröttnat på overallsdisko. Hos oss kunde man stanna kvar i kårverksamheten på ett vuxet sätt.
På grund av detta, med stigande medelålder och lågt antal studenter som följd, samt nya regler för studentkåren blev PDA till slut tvunget att lämna den samma och bli den helt fristående förening man är idag.
Medlemskapet i PDA är inte riktigt som i andra föreningar. Väl medlem är man med för livet och behöver inte betala medlemsavgifter om man inte vill det. Idag har man drygt 20 betalande medlemmar, men i praktiken finns ett 50-tal aktiva. Men att bli medlem krävs mer än bara vilja. Man måste kunna sin porter och innan man blir medlem sker en tentamen som aspiranterna måste klara av.
– En av dem som tentar idag är min son Wim. Det är första gången någon från andra generationen blir medlem, säger Otto, som inte verkar tvivla om resultatet av tentamen.
– Vi har en juniorsektion just för att trygga återväxten, med bland annat julmustprovningar. Medelåldern stiger och vi måste göra något åt det, det bästa vore om Wim drog med sig ett gäng av sina 20-åriga kompisar…
Framtiden för PDA är inte bara avhängigt återväxten bland de yngre. Porterns roll i Ölsverige har en stor betydelse, men Otto låter nästan lite pessimistisk angående denna.
– Det säljs ungefär samma andel porter och stout på Systembolaget idag som tidigare, 0,6 procent. En försvinnande liten del. Tar man med det som säljs på pubar och resturanger blir andelen antagligen större, men inte med mycket.
– Sen finns det visserligen en del mindre bryggerier som brygger porter och stout, men ofta är det starka imperial stouts snarare än svagare promenadporter som vi porterdricker sätter högst. Det verkar också som om de bryggerier som faktiskt tar fram porter nedprioriterar den när de växer och blir mer framgångsrika. De får inte plats när andra typer av öl prioriteras högre.
I en lite närmare framtid är det dock annat som är i fokus. PDA:s porterfestival äger rum den 18 november och då finns det ändå en del ljus i mörkret. Förra gången, 2015, hade man uppemot 160 olika porter och stouts. I år hoppas man kunna överskrida den siffran och det är ju ändå ett tecken på livskraft för det svarta guldet.
