Beernews Tobias Janius har gjort sin pilgrimsresa. Efter en och en halv timme i ett bryggeri på den sydbelgiska landsbygden – som inte var alls som han trodde att det skulle vara, men ändå var allt han drömt om – kommer han ut som en ny man, eller snarare en vuxen liten pojke, med samma leende på läpparna som Brasserie De Blaugies Kévin Carlier.
Jag är helt lyrisk när vi sätter oss i bilen och åker därifrån. Besöket blev kort, intensivt och förbryllande. Trots att vi bara spenderade knappt en och en halv timme på plats, så kommer det att ta mig flera månader innan jag har hunnit smälta intrycken.
Mina medresenärer skrattar åt mig när vi satt oss i bilen för att hasta iväg till nästa stopp på vår resa och jag med lite för uppspelt stämma gastar från framsätet:
“Såg ni hur många truckar han hade? Det måste vara det högsta truck-till-anställd-ratiot i hela bryggerivärlden!”
Naturligtvis tror de andra att jag skämtar och försöker vara rolig. Men det gör jag inte. Jag går på högvarv och både bryggaren, ölentusiasten och den nu vuxne lille pojken i mig bråkar för fullt om tillgång till hjärnans processorkraft.
Det går knappt att tygla all den nya energin och på samma sätt som den lilla bilen, fylld till bredden av fullvuxna karlar, denna höstdag blixtsnabbt susar fram på smala belgiska landsvägar, så rusar jag nu fram i historien. Så låt mig ta det från början istället.
Jag växte upp på den vackra sörmländska landsbygden. Mitt bland böljande åkrar av groende sädesslag omgärdade av djupa skogar och med skärgården runt hörnet. Idylliskt. Kanske som gjort för att undermedvetet lägga grunden till min otyglade vurm för den lantliga ölstilen saison.
Mitt djupare ölintresse började gro ungefär samtidigt som jag blev gammal nog att börja springa på krogen. I början var det sporadiskt trevande, nyfiket utforskande men samtidigt – låt oss vara helt ärliga – också på jakt efter ungdomens rus. Jag är lyckligt lottad som har haft min uppväxt samtidigt som den stora craft beer-vågen sköljde över världen. Och nu, ett halvt liv senare, har det djupa intresse för drycken tagit mig till platser, vänskaper och upplevelser mitt yngre krogmyndiga jag aldrig kunnat fantisera om.
När man pratar med andra ölnördar så är det ofta någon säger att de känner att de “gått varvet runt” via alla nya spännande ölstilar för att sedan återupptäcka de mer traditionella och klassiska ölstilarna. Själv känner jag att jag gått det där varvet runt flera gånger. Jag har trampat min ölstig i form av en evighetssymbol. Inte trodde jag att jag vid 40 års ålder, under en solig septemberdag i sydvästra Belgien, skulle känna så här starkt och få en av mina största ölupplevelser.
Vi reste till Belgien, med Bryssel som utgångspunkt, primärt just för den här dagen. Dagen som min mycket goda vän och tillika Beernews-kollega Fredrik Berggren hade styrt upp och kallade för “Tour De Saison”.
Bilen rullar från Bryssel under tidig förmiddag i riktning mot saisonölets ursprung – Hainautprovinsen, som gränsar till Frankrike. Schemat är fullspäckat men innan vi tar oss åter norrut till dagens fjärde och sista stopp på touren ska vi göra ett sista besök i denna historiska region. Vi ska till Brasserie De Blaugies.
Bryggeriet som grundades 1988 är beläget så nära den franska gränsen att om man efter några glas går ut bakom huset för att slå en drill så kan man mycket väl hamna i onåd med fransk lagstiftning snarare än den belgiska lagens långa arm.
Det är för mig lite oklart hur det kom sig att jag blev så förtjust i just saison. Kanske har det med min uppväxt på landsbygden som jag var inne på tidigare. Kanske är det för att det är arbetarnas öl och rimmar så väl med min socialistiska livsåskådning. Eller är det så enkelt att jag bara älskar väl utjästa, beska och slanka men karaktärsfulla öl med fruktig touch och molnfluffigt skum?
Saison beskrivs som “rustikt” av de allra flesta som känner ölstilen. Ett ord som jag har tydligt på näthinnan när vi närmar oss Blaugies. Alla bilder jag sett av bryggeriet signalerar just det. Omgärdat av grönska, lummiga skogar och åkermarker finns en samling hus. I mitten ligger en pittoresk tegelbostad. Det var här i hemmets garage som Pierre-Alex Carlier och Marie-Robert Pourtois under sent 1980-tal startade sitt familjebryggeri.
Vår GPS visar att vi är framme. Vi kör in på uppfarten och det är nu det börjar bli märkligt. Det här ser inte alls ut som i min romantiserande fantasi. Framför oss har vi en stor modern industrifastighet. Genom de stora glaspartierna ser vi supermodern rostfri bryggeriutrustning. Har vi kört fel?
När vi lämnar bilen, och vecklar ut oss som inklämda clowner i en liten folka, ser vi att det kliver ut en man genom dörren till bryggeriet. Han ser lika delar förväntansfull som förvånad ut. Det finns ingen röd matta i sikte men ändå är känslan att vi är på officiellt uppdrag och välkomnas av en kommité. En kommité klädd i maltdammiga jeans och gympadojjor.
Vi möts av Kévin Carlier, son till Pierre-Alex och Marie-Robert, som tagit över familjebryggeriet efter sina föräldrar. Total språkförbistring uppstår och vi blir påminda än en gång om hur långt ut på den fransktalande landsbygden vi befinner oss. Väldigt snart ansluter dock både Kévins dotter och en vän till familjen, som har kommit dit för att agera tolkar. Ordningen är återställd, nu ska vi snacka saison. Det är trots allt därför vi är här.
Medan de andra i mitt resesällskap börjar intervjua Kévin när vi klivit in i bryggeriet står jag bara och stirrar på mäskfiltret. Ja, du läste rätt – mäskfiltret. Framför mig blänker ett stort rostfritt bryggverk konstruerat för att seriebrygga 3 000 liter vört åt gången. Bakom mig står två jästankar. Några fler finns inte. Här bryggs det rustika ölet Saison D’Epeautre. Den saison jag anser är världens bästa, efter att ha förälskat mig i just dess rustika karaktär.
Dissonansen i mitt huvud är total.
Men vad hade jag egentligen föreställt mig? Att de krossar malten med en handvevad kvarn, mäter mäsktemperaturen genom att stoppa handen i den heta mäsken och att det travar runt getter i bryggeriet? Ja, men typ, det känns lite saisondrömmigt tycker jag. Så fel jag hade. Sedan 2018 bryggs ett av mina favoritöl alltså här i det här supermoderna bryggverket.
Jag känner mig grundlurad och överlycklig av samma anledning. Få saker gör mig gladare än när jag får mina egna förutfattade meningar motbevisade.
Innan vi så småningom hamnar i bryggeriets lilla annex med shop och bar, varifrån vi också kan se baksidan av bostadshuset med det gamla bryggeriet, får vi en rundvandring av den ständigt leende bryggaren. Rundvandringen är inte lång. Allting vi ser när vi klivit över tröskeln är det som finns.
Kévin berättar att han nu sköter nästan allting helt själv. Föräldrarna stöttar med en del administration och på tappningsdagar hjälps ofta hela familjen åt. Men i övrigt ligger arbetsbördan på den lille bryggarens axlar.
“Jag måste vara lite försiktig, jag har haft lite trubbel med hälsan”, säger han samtidigt som han försiktigt lägger handen över hjärtat. Men fortfarande med ett leende på läpparna.
När vi står frågande kring varför han bara har två jästankar svarar Kévin att han inte behöver fler, för han hinner ändå inte brygga mer. Vi får veta att han bor i en lägenhet som är byggd i en del av den nya bryggeribyggnaden. Den närheten till jobbet är något han säger är helt nödvändigt för att han ska hinna med.
“Jag brygger två dagar i månaden, ungefär en dag varannan vecka. Då kliver jag upp vid klockan 01.00 och brygger fyra batcher för att fylla båda jästankarna. Jag brukar vara färdig vid klockan åtta på kvällen.”
Plötsligt är det superlogiskt varför det där moderna bryggverket är på plats. Kévin skulle inte överleva utan det.
Förutom drygt en handfull andra öl så brygger Brasserie De Blaugies två sorters saison. Saison d’Epeautre och den i Sverige mer igenkända La Vermontoise, ett samarbetsöl med amerikanska Hill Farmstead Brewery, som ibland dyker upp i Systembolagets tillfälliga sortiment. Egentligen är dessa två saison faktiskt ett och samma öl i grunden. Den enda skillnaden är valet av humle.
“Det var det enda som min envisa far tillät att Shaun (Hill) fick ändra i vårt sätt att göra saison. I La Vermontoise har vi den amerikanska humlen Amarillo istället för vår vanliga europeiska humle. Så på bryggdagen behöver jag inte bestämma vilket av ölen jag ska göra förrän det är dags att tillsätta humlen”, säger Kévin med ett skratt.
Även om han känner sig sliten av bryggarlivet så strålar hela han av stolthet och glädje. En glädje som är smittsam. Leendet lämnar inte hans ansikte ens för en sekund under vårt besök, inte ens när han kämpar märkbart med att kunna uttrycka sig på engelska för sina tillresta besökare.
Jag tänker ibland på hur han har det. Drömmer om att resa tillbaka och äta i restaurangen, kanske bo över en natt, på hotellet tvärs över gatan från bryggeriet. Hotellet som så klart drivs av Kévins bror Cédric.
Om man reflekterar nyktert över det hastiga besöket vi gjorde hos Brasserie De Blaugies så skulle det inte te sig som särskilt speciellt. Men om man upplevde det genom mina ögon så var det allt. För lika lite som ett supermodernt bryggeri kan ta det rustika ur en av världens bästa saisoner – lika mycket som ett andra hem kan Hainaut kännas för en fullvuxen pojke från Sörmland.
Hur många truckar finns det egentligen på Brasserie De Blaugies, undrar du förstås nu? En fullt rimlig fråga. Två stycken är svaret. Med tanke på att Kévin är ensam på bryggeriet så bör det med all rimlighet vara i toppen av bryggerivärldens topplista över truck-till-anställd-ratio.
Vill du ha ännu mer saisonromantik? Läs vår lista 4 hårt arbetande saison det svänger om
—
Ps. Beernews är beroende av starka supporters. För 35 kronor i månaden kan du bli Beernews Patron – då får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe plus tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
