Beernews Fredrik Berggren minns sin första Orval. Och sina andra och tredje. Ett öl som gjorde ett outplånligt intryck, men som dessvärre gradvis har trubbats av. Trots det är det fortfarande världens coolaste öl – om vi bara tror tillräckligt.
Jag minns tydligt var i köket i min första lägenhet jag stod när jag öppnade min första Orval, i mitten av 1990-talet. Det höga trycket och det poppande ljudet när kapsylen åkte av, följt av ett enormt skum. Och doften! Jag minns att jag inte tyckte det var så gott, att det var kärvt, parfymigt och konstigt. Ändå fanns det något djupt fascinerande med det kompromisslösa uttrycket. En känsla av att jag faktiskt måste skärpa mig och lära mig gilla smaken. Jag ville fatta grejen efter att ha läst om ölet i Jacksons Beer Companion. Efter ytterligare ett par karaktärsdanande försök den sommaren var jag och Orval vänner. Jag snodde det graalliknande Orval-glaset på restaurang Ferdinand i Göteborg för att få rätt känsla hemma i köket.
Vi hoppar fram några år, till sommaren 1999 och mitt första besök på bryggeriet som ligger vid klostret Abbaye Notre-Dame d’Orval i Ardennernas djupa och täta lövskogar. Sett till byggnad och omgivning måste det vara världens vackraste bryggeri och det är helt naturligt att bli sugen på klosterliv när man anländer, i alla fall under en sekund.
Vi sitter inne på François de Herennes, dåvarande marknadschef på Orval, kontor efter en fantastisk visning av bryggeriet. Högtidligt öppnar François några flaskor Orval och nästan som en förvarning vill han klargöra att första gången de flesta dricker Orval så uppskattar man det inte, andra gången blir man fascinerad och tredje gången älskar man det. Där och då bekräftades den Orval-resa jag själv hade gjort i mitt kök några år tidigare .
Efter det här besöket blev jag Orval-troende, så till den grad att jag ett tag funderade på att tatuera in Orval-fisken på min högerarm. På samma ställe där jag några år tidigare hade funderat på att tatuera in Kiss-gitarristen Ace Frehleys tecknade ansikte från omslaget på Rock and Roll Over. Men återigen kom jag sorgset fram till att jag inte passade i tatueringar. Under 00-talet funderade jag orimligt mycket på varför jag inte passade i tatueringar. Såg jag för töntig ut? Var jag för mesig? Jag slutade oroa mig för det där när miljontals mesiga svenskar med töntiga utseenden skaffade tatueringar.
Åter till Orval och varför det var världens coolaste öl.
Det fanns inget smakmässigt som ens var i närheten – man kunde bli väckt mitt i natten, få ett glas under näsan och sömnigt men säkert mumla ”det är Orval” enbart baserat på doften, en unikitet som få öl i världen besitter.
Ölet torrhumlades ett halvt århundrade innan amerikanska hantverksbryggerier tog till sig tekniken och det gav en omisskännlig karaktär. Det innehöll brettanomyces innan de flesta ölintresserade ens hade hört talas om det, ett inslag som också definierade ’Goût d’Orval’ – Orvalsmaken. Bretten gjorde att ölet utvecklas på flaska och blev starkare över tid. Något som Systembolaget fick erfara på 1990-talet då de larmade när labbtesterna visade att ölet var starkare än utlovat. Grattis, svarade Orval men importören fick snabbt plocka ner flaskorna på bolaget och rea ut dem på Finlandsfärjorna.
Sen hade vi beskan, den kantiga och vassa beskan som satte punkt efter att den inledande aromatiska humletonen och omisskännliga bretten hade fått säga sitt. En beska som blev tuffare av klostrets hårda vatten.
Det fanns också något både rebelliskt och zen-buddistiskt enkelt i att bara göra ETT öl (förutom den svagare Petit Orval som enbart finns på plats). Det var antitesen till den flyktiga och nyhetshetsande ölvärlden.
Slutligen, att ölet förpackades i världens vackraste ölflaska, och skulle drickas i det redan nämnda graalliknande glaset, designat av Henri Vaes som också ritade det nya klostret som började uppföras 1926.
Ovan egenskaper har gett Orval ikonstatus i ölvärlden. På sätt och vis är Orval och glorian runt Orval, större än ölet i sig. Raden av ölprofiler som tokhyllat ölet är lång – utöver Michael Jackson så har konnässörer som Matthew Brynildson, Vinnie Cilurzo, Rob Tod, Kim Jordan, Mikkel och Tim Webb hyllat ölet som världens, eller ett av världens, största öl. Även vår egen Janko Svensson skrev en gång att Orval kan vara världens godaste öl.
Medan resten av ölvärlden larmade och gjorde sig till, stod Orval alltid kvar, orubbligt och värdigt.
Det är i alla fall så jag vill att det ska vara. Men saker har hänt med ölet sedan de där första klunkarna i mitt kök på Hisingen. Ölet har tydligt förändrats till det sämre. Ja, jag vet att man ska vara försiktig med slutsatsen att något ”smakade bättre förr” eftersom även vi människor förändras. Vår uppfattning om smak inte är statisk och smaklökar och smakpreferenser förändras över tid, påverkade av ålder, hälsa samt erfarenhet. Dessutom kan minnen och nostalgi vara förrädiska.
Men något HAR hänt, och det som hänt har gått långsamt. Det har gått så långsamt att de flesta kanske inte märkt det – ja, utvecklingen är inte helt olikt “kokt groda-effekten”. Ni vet metaforen som kommer från påståendet att en groda som placeras i kallt vatten som långsamt värms upp inte kommer att hoppa ut, utan istället bli kvar tills vattnet kokar, medan en groda som släpps ner i kokande vatten genast hoppar ut. Även om exemplet i sig kanske är mer myt än verklighet, så används det ofta som en psykologisk eller filosofisk symbol för att beskriva faran med att inte märka små, gradvisa förändringar.
Då jag varit ganska dålig på att dricka Orval under lång tid så har mina numera sällsynta Orvaltillfällen gjort mig till en missnöjd groda som snabbt hoppar ut ur kastrullen, av ren besvikelse över ölets förändring. Är jag bara gnällig eller finns det något substantiellt i det här?
Tunga ölpersoner har vittnat om ölets förändring under lång tid. Michael Jackson gjorde det tidigt, Dan Shelton likaså. Yvan De Baets (De la Senne) har högljutt och länge klagat över flera förändringar i ölet och Nino Becelle (De Ranke) nämnde för mig i höstas att den uppmätta beskan i Orval har minskat tydligt över tid.
Den här förändringen har pågått i mer än 20 år. Kända och verifierade förändringar är att bryggeriet har nytt hypermodernt bryggverk och utrustning samt en förändrad process, de har slutat med öppen jäsning, de har slutat använda hopback och hela humlekottar vid kok, till förmån för extrakt och pellets (hela kottar i torrhumlingen fortfarande), beskan har sänkts men även pH har sänkts för att minska upplevelsen av den tidigare hårda beskan. Initierade källor har redogjort för hur Orvals tidigare bryggmästare, Jean Marie Rock, var minst sagt upprörd över moderniseringarna på sin arbetsplats innan han slutade 2013.
Allt ovan har gjort att det karaktäristiska, distinkta och kantiga Orval-bettet nästan är helt borta. Borta är egenskapen som man fick träna sig till att acceptera för att slutligen älska, eller ge upp.
Obekräftade rykten gör även gällande att nivån på torrhumling har minskat. Personligen upplever jag även bretten som annorlunda och inte lika uttrycksfull som förr. Vissa kanske minns att det var Maarten Vanwildemeersch (Uppsala Brygghus) som 2013 undersökte och ihop med Jens Skrubbe avslöjade att ölet plötsligt saknade brettanomyces. Det efter att Maarten och flera andra personer, bland annat Brekeriet-bröderna, tyckte att ölet saknade brettkaraktär. Bretten kom sedan tillbaka men nu känns den återigen blek.
Sluta gnäll nu, allt förändras hela tiden, säger någon. Hallå, även du blir sämre och tråkigare med tiden, säger någon annan. Absolut, men inte Orval. Orval var det sista ölet i världen som behövde anpassa sig till något. Orval stod självsäkert utanför marknadsmekanismerna. Orval var den kompromisslösa orubbligheten personifierad. En distinkt personlighet som bråkade med konsumenten första gången de drack ölet. Det fanns en tyst överenskommelse – ”hela grejen med mig är att jag smakar så här, stick om du inte gillar det, eller så får du träna och vänja dig”.
För oss troende är det bara att sitta kvar i kastrullen och domna bort medan vattnet värms upp till kokpunkt. Under tiden ber vi för att Orval fortfarande är världens coolaste öl.
Ps. Beernews är beroende av starka supporters. För 35 kronor i månaden kan du bli Beernews Patron – då får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe plus tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
