Nu är min plikt besjunga thyiaders rus,
allt vin som flödar, mjölken som strömmar fram
i ymnighet och honungen som
Därtill min plikt att sjunga om makan, hon
vars krona högt bland stjärnorna strålar nu,
hur Pentheus’ borg blev lagd i grus, om
thrakern Lycurgis, hur han gick under.
Du hejdar floder, kuvar det vilda hav,
i enslig bergstrakt, drucken, du flätar in
i lockarna på bistonider
giftiga ormar som du gjort tama.
Du när giganters gudlösa hop besteg
Olympen för att storma din faders borg
störtade honom tillbaks i djupet.
Fast du mer skickad ansågs för kördans, skämt
och lek, och mindre duglig i stridens konst,
du visat att du är densamme
ständigt, i fred liksom mitt i kriget.
När prydd med gullne horn du av Cerberus
blev mött, han vänligt viftade på sin svans,
och när du gick, med alla sina
tungor han slickade dina fötter.
