Vad gör man med sin första hembryggda öl? Dricka den själv utan större väsen och oskyldiga dödsoffer? Eller ge den till några hårda öldomare på En Öl & Whisky-mässan i Göteborg. Jag gjorde det senare.
Naturligtvis är förutsättningarna inte de bästa när ens öl inte bara ska bedömas av kräsna, och tidvis vassa, domartungor. Tungor som just suttit och smakat av några av godaste av ölen som kommer att serveras på mässan och så dyker nån upp med en IPA på flaska utan etikett men med bottensats – som bara i bästa fall håller sig på botten. I sammanhanget kan nämnas att spårvagnsnätet i Göteborg inte underlättar transport av flaskjäst öl.
Men åter till domarna strax. En kortfattad sammanfattning om vad som hänt ölet sen den senaste uppdateringen är kanske på sin plats först.
Kallkrasch ingen kalldusch
Det har gjorts en kallkrasch. Inget gick fel. Minimalt skvalp med jäshinken från jäskylskåp till diskbänk. Jag missade (nästan) inget vid desinfektionen. Jag sög inte in en massa star-san vid temperatursänkningen. Och jag råkade inte göra en eisbock av IPA. Men det är inte mycket intressant i framgång så jag går vidare till flaskningen i stället.
Andra har sagt: ”Du kommer att flaska en gång. Sen köper du fat.”. De hade fel. Alla försök att rubba budgeten för det här projektet har misslyckats och jag får inte köpa fat. I övrigt hade de rätt, det är tråkigt, tungt, tidsödande, kladdigt att flaska öl. Och i en mindre lägenhet får man ganska snart välja mellan barnen eller flaskorna – men de flesta av mina barn är tonåringar och klarar sig säkert på egen hand …
Så det är flaskor som gäller tills vidare. Först skulle det göras sockerlag. Det lyckades på tredje försöket. Två gånger hällde jag ut den. Det var antagligen inga fel på den, men den kokade inte snabbt nog för att jag skulle komma ihåg om jag hade mätt rätt mängd socker. Man vill ju inte ha explosioner i hemmet, vare sig av överkolsyrade flaskor eller sekundärexplosioner i förhållandet.
Jag flyttade över ölen i ett nytt jäskärl. Smärtfritt. Nästan. Tills sambon frågar:
– Du Peter, varför rinner det ner på diskmaskinen?
Så ja, man måste skruva åt kranen ordentligt när man sätter dit den på jäshinken. Om man inte gör det rinner ölet ut. Ungefär lika mycket som en 33-flaska om man är ungefär lika slarvig som jag vid kranmontering.
Själva flaskningen var alltså bara obarmhärtigt tråkig och ryggmördande. 56 flaskor blev det som åkte ner i källaren. Efter fyra dagar märktes knappt en tillstymmelse till kolsyra. En senkommen hypotes om att det inte var smart att försöka flaskjäsa en ale i tolv grader fick mig att raskt flytta upp ölen i lägenheten, vilket gjorde att när dagen för domarbedömning kom så hade kolsyran gjort det med.
Inga stötdämpare
Sex av de 56 flaskorna tog spårvagnen till Svenska Mässan i Göteborg. Vid varje inbromsning, acceleration och överkörd växel lyfte jag upp väskan för att försöka kompensera stötarna och hålla jästen på plats. På mässan fanns Peter Eronsson, Simon Svensson, Thomas Mattsson, Otto Lundell, Gnoff Berglund och Peter Setterberg på plats för att prova mässöl under ledning av Fredrik Berggren. Och så min IPA då.
I mitt inre hörde jag dem redan innan de ens smakat på ölen: ”infekterad”, ”syreskadad”, ”DMS”, ”brittisk IPA” och alla andra felsmaker jag kunde tänka mig. Domarna är uppdelade på två rum. Jag gör entré i det första och häller upp ölen med darriga händer. Domarna tar varsitt glas. De ser allvarliga ut. Smuttar lite försiktigt. Spottar ut. Skriver på sina små lappar men säger ingenting och jag börjar svettas. Allt jag vill är att de säger ”drickbar”. Ronny Karlsson, min kollega på Beernews, som är där för att fotografera, skrattar rått och fotograferar naturligtvis när Thomas Mattsson spottar ut mitt förstlingsverk.
– Det blir förstabilden på artikeln! säger han sen glatt.
Domen fälls
Någon domare pratar om att ölprovning kan vara en farlig syssla. Det hjälper inte min nervositet. Men sen:
– Det är inga felsmaker, lite tunn på humle bara, säger nån och lägger till ”bra grundbeska”.
Dagen är räddad. Jag kan gå hem rak i ryggen, min öl sjöng inte falskt i ölvärldens motsvarighet till en Idol-audition. Att det sen kommer lite mer kritik kan jag svälja lika lätt som min egen öl som jag nu upptäcker att någon ställt framför mig.
– Lite spritig, alkoholig kanske.
Det kan vara Fredrik Berggren som säger det, men det finns en viss begränsning i att rapportera om något som man är en del av.
– Men lättdrucken – jättebra förstaöl!
Alla domare är ganska överens i rummet. Ölet är tunt på humle, speciellt i aromen, inga felsmaker men något spritigt. Annars helt drickbar. Något som rum nummer två sen bekräftar med nästan identiska omdömen. Gnoff Berglund tycker dock att det var för mycket humle.
– Men det är för att jag föredrar humlesvagare öl. Efter typen är det lite för lite.
Motgång i medgång
Till och med Ronny är nöjd med min prestation när vi åker med hissen ner genom byggnaden efteråt.
– Den var bra, smakar ju inte som bryggeriöl, men …
Väl hemkommen är jag nöjd. Berättar för sambon att IPAn fått godkänt av domarna. Tar fram en ur kylen för att fira och öppnar den. Den skummar fint. Och finare. Och … alldeles infekterat.
Men varför skulle man få vara riktigt glad nån gång?
Recept: Ingredienserna i IPAn, jäst var S-04.
Bryggare på jäsning:
Del 1: Hembryggning, kan det vara så svårt?
Del 2: Nybryggare kunde ha gått på pumpen
Del 3: Väldoftande misslyckande om inget annat
Del 4: Inte så smart att börja med bryggverk
Del 5: Från nybörjare till SM-guld på en lektion?
Del 6: Domarna har sagt sitt: Så blev IPAn
