Erik Sjölund och Peter Bergquists resa längs den amerikanska västkusten går vidare. Nu har de nått Portland, ett av huvudmålen under resan.
Vägen från Bend leder norrut. Sent i planeringen insåg vi att Mount Hood ligger på vägen mot Portland. Där ligger Logsdon Farmhouse Ales mitt på vischan, och pFriem Family Brewers i staden Hood River. Båda bryggerierna gick med på att träffa oss och visa bryggeriet, trots att de normalt inte gör turer.
Vid slutet av en grusväg ligger gården som utgör Logsdon Farmhouse Ales. Gården ligger fantastiskt vackert, med ängar och fruktträdgårdar vid foten av Mout Hood.
De tre som arbetar i bryggeriet hade paus i flaskningen när vi kom dit, och gjorde en kort tur med oss. Logsdon är kända för sina saisoner och andra vildjästa öl, ofta med ganska mycket Brettanomyces.
Flytt på gång
Bryggeriet är litet och inryms fortfarande i en gammal bondgård, som byggts om till bryggeri, jästlab och kontor. Bryggeriet startades av David Logsdon efter att hans jästfirma Wyeast blivit framgångsrik, men den dagliga driften sköts numer av John Plutshack. Bryggeriet har under det senaste året fokuserat på att bygga ut sin fatpark och att brygga öl för framtida blandningar. Till hösten kommer man dessutom att flytta hela verksamheten till större lokaler mer centralt.
Det nuvarande bryggeriet är litet och lokalerna är långt ifrån ändamålsanpassade. Vi möts i en minimal serveringslokal som inte längre används, efter klagomål från grannar – och från myndigheter.
Den imponerande ekfatsparken är instoppad i en jordkällare, där vi fick pressa oss mellan ekfat, väggar och en ungersk foedertank, för att komma fram till de fat som bryggaren Shelpie ville låta oss smaka. Med en spik gjorde han hål i änden av ett fat, lät lite öl rinna ut i ett glas, och satte sedan tillbaka spiken efter att ha desinfekterat den. Vi fick smaka en ung blandning av vört med vild jäst, och must från Rieslingdruvor. Det smakade mest av druvorna, och hade nog minst ett år framför sig i fatet. Ett annat fat var mognare, med ganska kraftigt funkig doft.
För att se bryggeriets koelschip fick vi fälla ner en trappa från innertaket på kontoret och äntra råvinden. Lite trångt och smutsigt men rustikt – kylkaret används sällan och ligger precis bredvid maltkvarnen.
Innan vi åkte därifrån fick John ett telefonsamtal om att spela in en dokumentärpilot om bryggerier, på Logsdon. Vi hoppas att det blir av – det skulle såklart vara spännande att se.
Vacker väg
Vägen mot Portland var fortsatt vacker med berg och vattenfall. Den lilla staden Hood River ligger naturskönt och har en egen liten bryggscen. Med mer tid hade vi även åkt förbi Full Sail Brewing men vi prioriterade pFriem Family Brewers – som uttalas ”friim”. Vi känner till dem för deras stabila humliga öl och framförallt för ett ambitiöst surölsprogram.
Intrycket av pFriem var direkt motsatt jämfört med Logsdon. Det var rent, välorganiserat och stort. Efter en lunch och smakbricka i restaurangen blev vi hämtade av Lindsey Allen, försäljningskoordinator. Bryggverket är på femtio barrels (ca 5800 liter) och skinande rent. Förutom den vildjästa ölen och lite grumlig IPA, filtrerar man all öl. Det är inte utan att man anar en traditionell, tysk effektivitet och tradition.
I ena änden av den stora bryggerilokalen fick vi se ekfatsparken. De flesta faten var tomma vid vårt besök, efter blandning och buteljering, i väntan på säsongens frukt och ny påfyllning. Lindsey beklagade sig över att romfat som de får alltid ser bedrövliga ut och ofta läcker, jämfört med vin- och bourbonfat. I samma lokal står ståltankar för blandning och konditionering samt två foeder, och man planerar att installera ett kylkar/koelschip till hösten. Nästan all vildjäst öl blandas med frukt under processen och blandas innan buteljering.
Okej pilsner
Under resan genom Oregon har vi hört mycket bra om lager från pFriem och i restaurangen fick vi en helt okej pilsner. Lagertrenden bland hantverksbryggerierna verkar stark här. Lindsey berättar att de säljer mer lager än IPA i Portland, vilket tidigare var svårt att föreställa sig.
Under turen fick vi med oss Abrikoos respektive Fraise och innan vi åkte vidare fick vi smaka Saison Fleur. Alla rejält syrliga vildjästa öl med mycket frukt.
På väg in i Portland märkte vi av den svåra trafiksituationen i stan. Det började även kosta på att resa långt, äta ute varje dag och att dricka syrligt. Apotek, parker och tupplurar blev välkomna avbrott mellan bryggerierna och pubarna. När vi kom fram var Portland Beer Week i full gång och stans barer var fyllda av event.
Puben Growler Guys hade en IPA-fest med öl från ett urval av regionens bästa bryggerier. Barley Brown’s Beer, Breakside och Grain’s of Wrath serverade humlebomber och äntligen fick vi tag i Boneyards Notorious.
Självklart stopp
Cascade kommer från Portland och är högt ansedda världen över. Ingen av oss två har blivit riktigt imponerade tidigare, men det var ändå ett självklart stopp när vi var i stan. Efter en grundlig genomgång av fatölen, blev vi ändå imponerade. Överlag riktigt mycket och komplex smak och riktigt bra tryck i syran. Cascade hade besökt festivalen Katarina Kegger/Stockholm Brewers Festival just innan vårt besök på bryggpuben, och det var kul att smaka Stockholm is Where the Tart is, som man bryggt för den festivalen. Ett par öl stack ut från mängden, som Honeypot – en syrlig öl med tydlig honungssmak utan för mycket sötma – och Cherry Bourbonic Plague från 2012.
Modern Times har öppnat en anläggning i Portland, med bryggpub och vegetarisk restaurang. Som en del av Portland Beer Week hade man bjudit in vänbryggerier från både Oregon och södra Kalifornien under en kväll. Det fanns enstaka specialare från Modern Times men det mest intressanta kom från andra bryggerier. Eftersom vi inte kunde besöka Fort George i Astoria, norr om Tillamook, var det kul att prova deras 3-Way IPA. Likaså några bleka humlebomber från Alvarado Street och surt från Burial Beer.
Hair of the Dog ligger inte långt från Modern Times men de imponerade inte på oss, varken ölutbudet eller puben. Det krävs en hel del för att komma undan med sex olika, ganska krävande Barley Wine på fat.
Lite senare en kväll hade vi bestämt möte med Tony Lawrence från Boneyard på baren Apex, som utanför det officiella festivalprogrammet hade en fest med Firestone Walker och deras vänner. Förutom att äntligen få dricka den nya EEEPA från Boneyard fick vi flera specialare från Firestone Walker och fin lager från Wayfinder. Särskilt deras kölsch stack ut – jag törs säga att det var skitgott!
Baren påminde lite om Toronado eller för all del Haket i Göteborg med en riktigt fet fatlista och åtta proppfulla kylskåp. Dit går vi gärna tillbaka, men de serverar bara hela pintglas och tar bara kontanter.
Efterfest i butik
Under resan hade vi hört talas om ölbutiken Berrmongers, som ligger precis bredvid Apex. De serverade öl från tio kranar och vi hade tänkt avsluta en kväll där, men både vi och personalen var så trevliga att stängningen övergick i efterfest. Som tur var fanns Brekeriet och Boon i kylarna som vi kunde köpa med.
Innan vi lämnade Portland hann vi med att besöka bryggeriet Wayfinder, som har gjort sig kända för stabila lager. Kvällen innan hade vi träffat Ben Howe, som tidigare arbetat på Ebeltoft i Danmark, och huvudbryggaren Kevin Davey. De visade upp ett relativt nytt bryggverk med fyra kärl som lustigt nog inkluderade en spannmålskokare (eng: cereal cooker) förutom ett mäskningskärl, och ett kombinerat kokkärl/whirlpool. Man använder ca tio jästankar och brygger mest lager, vilket man blivit kända för. Det blev ett kort, men gemytligt stopp innan vi åkte vidare norrut.
Portland gav också intryck av att vara en fantastisk ölstad, precis som Bend. Men det är en stor stad med fler dedikerade ölpubar och ännu fler världskända bryggerier. Det skulle gå bra att tillbringa en hel vecka här, och besöka Gigantic, Upright, Ecliptic och många fler. Nu väntar iallafall Seattle, med fler namnkunniga bryggerier.
Våra fem bästa öl mellan Bend och Seattle:
Cascade – Honeypot
Firestone Walker – Coconut Rye Parabola
Wayfinder – Kölsch
Cascade – Pêche Fumé
Boneyard – Notorious
Text:
Erik Sjölund
Foto:
Peter Bergquist
