Väldoftande misslyckande om inget annat

Hur många fel måste man göra som hembryggare innan ölen blir odrickbar. Det är inte ämnet för vår serie Bryggare på jäsning men risken är att svaret kommer att ges. Nu fortsätter i alla fall första bryggningen.

Jag meddelar appen att lakningen är färdig.  Halva jobbet är därmed klart. Jag har en vört. Den puttrar i mitt bryggverk. Eller ja, Magnus bryggverk rent tekniskt.

Den som läst förra delen i den här serien vet vad jag pratar om.

Det var alltså dags för kok och för att göra en redan alltför lång historia lite kortare så kokade jag, tillsatte 120 gram Amarillo och Citra vid bestämda intervaller med början efter en halvtimmes kok. Citra var jag bekant med sen tidigare, lukten är fantastisk. Amarillo var i jämförelse med Citra en besvikelse, men det kan ha varit så att den var dålig. 80 gram sparades till torrhumling, varav det mesta Citra.

Med koket avslutat och den sista humlen tillsatt var jag i princip klar. Jag skulle bara mäta OG och sen pumpa över det i jäskärlet. OG var 1040. Jag hade därmed gjort något som möjligtvis kunde kallas session-IPA. Jag kastade mig över Slack och frågade vad som kunde gått snett.

– Har du rört om vörten?

– Nej …

När jag har pratat med folk om att bli hembryggare så har jag drygt hänvisat till mina sju år i kemisk industri och att det nog skulle hjälpa till. Man kan nu konstatera att bevisen talar emot det.

 

Ett nytt, omrört, prov visade 1065. Exakt där den skulle vara. Om jästen gör sitt jobb och får ner den i 1016 har jag 20-21 liter IPA på 6,5 procent enligt beräkningar av andra än mig själv. Jag lär mig räkna ut det själv en annan dag. Finns det en app så finns det och alltid retar det nån som läser det här.

Sen kunde inte så mycket mer gå snett. Om man bortser från en öppen ventil i jäskärlet då. Det märkte jag när jag började pumpa över vörten. Lite mindre öl till mig och lite mer kladd på golvet. Vid det laget gjorde det sistnämnda ingen större skillnad, ölbryggning är tydligen en slabbig syssla, men det förstnämnda sved.

I kärlet höll vörten strax över 20 grader. Jästen hälldes raskt i och skakades om lite grand för att sätta fart på de små kräken innan kärlet åkte in i kylen, där den ska hållas runt 18 grader ett par veckor.

Redo för sågning

Jag ska inte säga att jag satt och stirrade på den i de minst nio timmar det tog innan det första bubblande livstecknet kom, det vore ju inte riktigt normalt… I vilket fall som helst, vid niotiden på kvällen var jag desperat och började inbilla mig att jag hade glömt att ha i jästen, att det varit för varmt och ett dussin andra orsaker till mitt misslyckande inkluderande jästens möjliga allergi mot mig och min släkt. Till slut gav jag upp och gick och la mig. På måndagsmorgonen närmade jag mig kylen med bävan. Öppnade. Tittade.

Det bubblade. Jag bubblade.

Till och med mina kompanjoner på Beernews bubblade, av felriktad entusiasm, när jag skickade en bild på jäshinken. 

– Det ska bli roligt att testa faktiskt. Jag har redan lagt fram sågen, sa André Milsem, med för honom förvånansvärt få Omnipolloinspirerade emojis på slutet.

Men de ska ju dricka eländet och det kanske är karma nog för dem. Det kommer i ett senare avsnitt av den här serien. Kan hända att jag tvingar ner det i nån oskyldig öldomare också. 

Felmätning

Fast vi är inte där än. Däremot är vi några dagar senare i processen och jag står nervöst framför jäshinken med ett glasrör. Brygden har visserligen puttrat i fyra dagar så jästen verkar ha arbetat som den ska. Jag öppnar kranen och fyller röret. När jag stoppar i hydrometern visar den 1036, så allt väl. Nånting händer därinne. Sen provsmakade jag. Det smakade skräp och nu bubblade det både i jäshinken och psykosomatisk i min mage.

När jag bryggde med Daniel första gången tipsade han om att det var viktigt att kalibrera hydrometern innan jag använde den första gången. Bättre sent än aldrig, tänkte jag, och den visade naturligtvis grovt fel. Skräphydrometer, jag är nästan inte alls ledsen att jag råkade ha sönder den vid ett senare tillfälle. OG 1065 var alltså bara 1059 och den aktuella mätningen 1030. Där rök några tiondelar alkoholprocent. Inom mig gjorde levern high five med njurarna. 

Snålt med humle

Ett par dagar till gick. Jästen jobbade och jag läste allt jag kunde hitta om torrhumling. Jag visste varför man torrhumlar, men inte hur och när. Ju mer jag läste desto mer kändes dessutom de 80 gram jag hade sparat väldigt snålt, speciellt med en amarillo som luktade destillerat vatten. Lösningen blev 100 gram citra till samt lite cascade som blev över från bryggning två, som inträffade samma helg. Så även om allt annat misslyckas nu så är det i alla fall ett väldoftande misslyckande. Amarillon gick i soporna. 

Igår, dagen innan denna artikel gick ut, provsmakade jag. Ska man säga nåt positivt så kan man säga att det är alkoholhaltigt i alla fall. Och duger det inte åt nån annan när det är klart får jag väl bjuda in mina gamla punkarkompisar på provning.

Bryggare på jäsning:

Del 1: Hembryggning, kan det vara så svårt?

Del 2: Nybryggare kunde ha gått på pumpen

Del 3: Väldoftande misslyckande om inget annat

Del 4: Inte så smart att börja med bryggverk

Del 5: Från nybörjare till SM-guld på en lektion?

I förra avsnittet i den här serien gick pumpen sönder innan första bryggning. Vid andra bryggningen gick den sönder precis när vörten skulle pumpas ner i jäshinken. Mina olyckor slutar alltså inte här, men det gör referaten av min bryggning, i alla fall temporärt. Nästa avsnitt i serien handlar om utrustning för nybörjare. Det vill säga prylarna som den här nybörjaren inte köpte.