När Glenn Hysén var 15 träffade han sitt livs andra kärlek: Öl. Fotbollen var den första och hade redan hängt med halva hans liv.
Vi sitter på Paddington i östra Göteborg, nära Redbergsplatsen där Glenn Hysén bor. Puben vi sitter i passar honom bra. Det ska vara mycket skärmar med rullande bollar på väggarna. I glaset har han Litovel – ett val som gjordes av bartendern. Glenn vägrade att välja en specifik öl. En ”standard” fick det bli.
– Sen jag var 15 har öl och fotboll betytt allt för mig – det finns inget annat.
Premiären kom vid ett kalas i början av 1970-talet. Glenn var på skolresa i England och skulle gå på en match mellan Fulbridge och Chelsea. Han steg in på en pub inför matchen och när kvällen var slut visste han två saker: Chelsea var Gud och dopvattnet bestod av öl.
– Det var första gången jag kom i kontakt med bira och det lämnade djupa ärr, säger Glenn med ett skratt.
Han har ingen större koll på vad han drack den kvällen: ”Gissar Fosters eller nåt sånt”. Och det ska sägas, Glenn Hysén är, som en eller annan redan gissat, ingen ölsnobb. Men mer om det senare. Vad som satte sig främst denna kväll var kombinationen engelsk pub och fotboll. Känslan av att jubla och gråta tillsammans med likasinnade över en öl är det som främst drar Glenn till humledrycken.
– Det var ingen bra match, men efteråt kom ändå Chris Garland ut i sin hockeyfrilla och skrev autografer och sen var det bara Chelsea för mig.
Glenn spelade på den tiden i GAIS och IF Warta. Öl var inte en del av konceptet. Drack man så gjorde man det på hemmafester för att sörja eller fira lördagsmatcher. Men öl band samman, tycker Glenn.
– Vi drack aldrig i omklädningsrummet. Men när vi drack så var det en bra social grej, alkohol är inte bara skit om man kan hantera det – det ger också mod till de som är blyga så att de vågar gapa och skrika lite grand.
Glenn värvades av IFK Göteborg 1978 och skulle bli en av byggstenarna i arbetarlaget som gjorde sensation i Europa genom att vinna UEFA-cupen 1982. Själv var han elektriker vid den tiden och de flesta i laget hade andra yrken än fotbollsspelare. Attityden till alkohol var också en annan än den är idag.
– Det flödade av öl, speciellt när vi åkte hem från bortamatcher – då var det bira på bussen.
För Glenn betydde IFK:s vinst i UEFA-cupen att han blev värvad till PSV Eindhoven. Men om han ska kommentera den tiden så handlar det mest om att holländarna drack öl i små glas och att hans egen roll i laget drogs allt längre från backlinjen där han kände sig hemma.
Det verkar trots allt roligt på den tiden, även om Glenn inte är förtjust i hur han utnyttjades i laget så gillade han sällskapet.
– Socialt var det kanon. Vi var ett gäng på ett par danskar, en norrman och några holländare som drack öl tillsammans. Det blev väl inga mängder, men tre fyra öl kunde man dricka utan att få problem dagen efter.
Glenn återvände till Göteborg, tog ännu en UEFA-titel 1987 och studsade tillbaka ut i Europa. Målet denna gång var italienska Fiorentina. Det fungerade inte socialt.
– Italiens fotboll är världsklass, men i övrigt var det inget roligt alls.
Så det blev inte så många pubrundor i Italien. Men den Glenn som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, för efter Fiorentina blev det Liverpool i engelska ligan och att häva en bärs med lagkompisarna blev ett gemensamt intresse.
– Vi drack varje dag utom dag före match. Vi stack iväg till puben klockan ett efter träningen och så var vi där och drack öl och spelade biljard fram till fyratiden. Vi var sex sju stycken och vi lärde känna varandra ordentligt på puben. Så var det inte i Italien.
På frågan om vad tränaren hade att säga om detta, skrattar Glenn:
– Tränaren var ju med själv. Kenny Daglish visste exakt vad som hände. Men så länge det inte påverkade spelet var det okej, och det gjorde det inte. Vi var ju aldrig ute på natten.
Det var i Liverpool och Göteborg som Glenn trivdes bäst i. Holland var okej, men Italien fnyser han åt.
– Jag saknar tiden i IFK och Liverpool, man lärde känna gubbarna där. Och ölen, Englands öl var bäst. Det finns inget som slår att sitta på en engelsk pub och dricka öl inför en match. Folk skriker och gapar, det är underbart!
Glenn har haft alkohol i kroppen när han spelat fotboll, men bara vid nån enstaka träningsmatch. I dag tror han inte att det dricks lika mycket, om ens nåt i fotbollen.
– Även om vi var professionella, så var det på en helt annan nivå än det är dag. Alkoholen är borta. Man kan inte kröka tre gånger i veckan nu. Inte fan tar Ronaldo eller Messi en bira.
– Vi var inte bättre än dem, men vi hade fan roligare!
Glenn jobbar idag för ett par resebyråer och återvänder, eller återvände innan corona, upp till tio gånger om året till Liverpool för att gå på fotboll och pubar. Hur är det då att vara kändis på puben?
– Vissa känner igen mig, de riktiga fotbollsdårarna, men det finns många ställen där de inte har nån koll på mig. Går jag på nåt blåtvittställe får jag inte vara ifred i två sekunder – folk ska prata hela tiden. Jag har inga problem med det, jag tycker att det är kul, men det kan vara lite jobbigt för dem som är med mig.
I ölkretsar är Glenn Hysén känd för mer än fotboll. För några år sen publicerade GT hans ölfavoriter, och säkert finns det en eller annan läsare här som hånat honom för den hans val. Hans favoriter är idel industri-öl: Amstel, Gösser, Foster, Miller, Pripps Blå, Falcon, Norrlands Guld, Newcastle Brown Ale, Royal och Carlsberg Hof – i nämnd ordning. Men när man pratar med honom verkar ordningen inte vara så viktigt …
– Jag är ingen kännare och märker ingen skillnad mellan Norrlands Guld och Heineken. Och om Norrlands ligger fyra eller femma spelar ingen roll, de är lika goda allihopa. Öl är en social grej för mig.
Sen listan publicerades har något ändå hänt med Glenn. Han har fått en egen öl, Göttänna, döpt efter podden han är med i och förstås bryggt av ett Göteborgsbryggeri, Odd Island. Glenn var imponerad efter att ha druckit den första gången.
– Där känner man ju smaken. Det är ju hantverk och lite dyrare, men om jag gjort en tio i topp i dag hade den toppat listan.
Glenn dricker en Grim lager från Oppigårds.
Här någonstans hämtar jag en ny öl till Glenn och försöker få bartenderns hjälp med att plocka fram nån lite mer vågad öl. Han bara skrattar åt mig.
– Jag har försökt få Glenn att dricka något annat än lager i många år, det är hopplöst, säger han.
Det fick bli en Grim lager från Oppigårds – ett val som ändå gick hem.
Med tanke på att Glenn har öl som sin andra kärlek i livet så dricker han ändå mindre än man kan tro. Öl i sig lockar honom inte utan den sociala aspekten.
– Jag håller mig under veckorna men det går ju inte en fredag eller lördag utan bira. Det är en grej man aldrig kan tröttna på, även om det inte blir samma mängder som förr. Nu blir det fem sex öl i stället för tolv.
– Min fru Camilla är mer prosecco i soffan-typen och vräker inte i sig öl direkt. Så jag dricker jag mest öl på puben. Är det en blåvittmatch går jag alltid ut, det är mer stämning. Öl i sig själv ger ingenting.
