LÅNGLÄSNING UR MALTESEN: Upptäck oumbärliga Uppsala! Staden bjuder på flera barer med riktigt bra ölutbud – och bloggarna bakom Pilsner.nu vet precis vilka ställen som är värda ett besök.
Det är bråttom! Åtminstone enligt Jonas H Andersson. Han står och lurpassar utanför centralstationen i Uppsala och så fort vi utbölingar kommer fram med tåget blir vi så gott som indragna i hans bil. Det är mycket som ska hinnas med och det är redan eftermiddag.
– Nu åker vi till Uppsala brygghus! Det är inte särskilt långt dit men vi vinner tid genom att köra, förkunnar Jonas och stampar gasen i botten.
Bredvid honom sitter Mauro Marino Jonsäll. Bägge är engagerade i Pilsner.nu, en blogg och Facebook-sida som ger inspiration och vägledning i öldjungeln.
Jonas stannar bilen i ett industriområde. Det ser ut som sådana brukar göra, med bilverkstäder, fälgrenoverare och lackeringsfirmor. Men här finns även Uppsala brygghus. Det grundades under hösten 2017, efter att Slottskällans bryggeri blivit uppköpt och lämnat lokalerna.
Vi välkomnas av Conor Freeney, den jovialiske delägaren tillika försäljningschefen som med vitt skägg och hästsvans för tankarna till westernlegenden Buffalo Bill. Det första vi ser innanför dörrarna är ett taproom med bord och stolar, där några tappstationer bildar en lång bardisk med tolv kranar.
Conor Freeney är delägare och försäljningschef på Uppsala brygghus.
Snart står vi med varsitt provsmakarglas i handen. Först ut blir Tara, en riktigt god Irish dry stout på 4,5 procent, vilken följs av bland andra westcoast-ipan Snakehead.
– Tidigare var Snakehead nummer ett. Den går fortfarande bra men numera är det den alkoholfria pale alen Road Trip som är vår bästsäljare. Den står för en fjärdedel av produktionen, förklarar Conor medan vi rör oss in bland rader av glänsande ståltankar.
– På den där lilla anläggningen testar vår huvudbryggare Maarten Vanwildemeersch nya öl. Sedan kör vi 1 000 liter och gör prototyper på fat, säger Conor Freeney.
Jonas H Andersson står och ser sig omkring. Han verkar nästan ha fallit i trans. Så är han också mer än väl bekant med lokalerna. Han var nämligen en av dem som grundade Slottskällans bryggeri, redan 1997.
– Det mesta är sig likt här. Det innebär blandade känslor att komma hit, men nu har det gått så lång tid. Samtidigt var det detta som gjorde att jag gick in i väggen och var sjukskriven i flera år, konstaterar Jonas.
När Coppersmith’s Brewery tog över Slottskällans i början av 2017 flyttades produktionen ganska omgående till anläggningen i Västerås. Då uttryckte vd:n Petri Karhukorpi ambitioner om att låta Slottskällans flytta tillbaka till Uppsala, med bryggeri, pub och restaurang. Så har dock inte skett.
På Uppsala brygghus visar Conor Freeney ett kylrum med fat, burkar och flaskor. Därifrån tar han med sig sju olika öl och bjuder med oss en trappa upp. I ett provningsrum med långbord och bardisk testar vi ipor, dipor och imperial stouts. Vinnaren i min bok blir Slumberjack från 2019, en bourbonfatlagrad russian imperial stout på modiga 13 procent.
Nu börjar Jonas emellertid bli rastlös igen. Det är hög tid att dra vidare för att syna stans ölutbud. Eftersom det är måndag – en lugn och skön veckodag att dricka öl på – är inte baren Domcraft öppen, men om vi är där klockan fem kan vi få en specialvisning. Därav brådskan.
En kort biltur senare står vi utanför restaurang Domtrappkällaren. Den är delvis placerad under trappan som leder upp till Riddartorget och det välkända landmärket Uppsala Domkyrka, en omfångsrik katedral i gotisk stil. Men just nu är det inte sevärdheter utan öl som gäller!
Restaurangen är en sober matsal med tegelväggar, vita valv och bord med linnedukar. Här serveras klassiska maträtter, som reninnanlår, oxfilé och torskrygg. I den smala gången mellan två rum fungerar den gamla stadsmuren från 1270-talet som vägg. Det är vackert så.
– Den här delen var förmodligen krog redan på 1600-talet. Mittemot här tros det att Bellman höll till under en period. Domtrappkällaren har en äldre publik och hit går man när någonting ska firas. Det är mycket födelsedagar, affärsluncher och representation, berättar Daniel Eriksson som tog över stället 2017.
– En trappa upp fanns en festvåning, som ofta stod oanvänd. Varför inte göra något av den? Därför öppnade jag Domcraft, en bar med hantverksöl som kombinerar moderna sorter med klassiska stilar. Den och Domtrappkällaren har en väldigt olika publik, berättar Daniel medan vi träder in i Domcraft.
Den har karaktären av en hemtrevlig ölhall i miniformat. På väggarna hänger inramade svartvita fotografier av rockstjärnor och i baren serveras maltdrycker via 20 kranar. Vi smakar på några sorter från den breda fatlistan.
– Vi handlar från många bryggerier och är väldigt öppna för samarbeten. Vi satsar också på GT, gin & tonic, med 65–70 olika gin och 15–20 tonicsorter. Vi lockar både öl- och ginfolk och vissa som kommer hit ser Domcraft enbart som en GT-bar, säger Daniel som liksom Jonas har en bakgrund på Slottskällans bryggeri.
Men eftersom vi nu befinner oss i Uppsala – vad är detta egentligen för en stad? Det är lätt att läsa sig till att den finns i Uppland, sju mil från Stockholm, och är en kommun med drygt 240 000 invånare. I tätorten bor runt 180 000 människor vilket gör den till landets fjärde största stad.
Uppsala är känt för Fyrisån, sitt slott, nämnda domkyrka och sina många studenter. Sedan år 1164 är man Sveriges kyrkliga centrum och har genom universitet, från 1477, det äldsta sätet för högre utbildning i Norden. Så finns det också en bild av orten som kristen, akademisk och snobbig.
– För mig är Uppsala en arbetarstad. Den västra delen är akademisk och kyrkborgerlig, vilket för många ger en air av elitism och snobbism. Men numera är det ganska folkligt att plugga vidare och det är inte samma profil på universiteten längre. Här finns två universitet och cirka 45 000 studenter, summerar Daniel Eriksson innan det är dags för hans arbetspass på Domtrappkällaren.
Inte heller Jonas och Mauro har något ont att säga om Uppsala. Tvärtom. Ingen av dem är för övrigt födda och uppvuxna här utan kom för att plugga, men trivdes så bra att de rotade sig här.
– Jag flyttade hit 1983 från Gävle för att läsa fysik. På något sätt älskar jag Uppsala, en liten ort som ändå är en storstad. Här finns en bredd, finess och elegans när det gäller människor, mat och dryck, tycker Jonas och får medhåll av Mauro:
– Jag kom hit från Stockholm 2008 för att plugga historia. När jag var klar hade jag tänkt lämna stan men blev kvar. Jag gillar enkelheten, lugnet, studentlivet. Att kunna ta sig med cykel överallt. Stockholm känns bara hektiskt.
Bägge anser att Uppsalas kulturutbud är bra, särskilt när det gäller musik och teater. De menar att stan har förändrats och blivit en homogen enhet. Att de sker ett ömsesidigt utbyte mellan de östra och västra delarna, som förr var ganska åtskilda.
Nu har mörkret fallit och vi sitter återigen i bilen. Trots att det är nära till hotellet, som vi utsocknes ska checka in på, envisas Jonas med att köra oss dit. Han ska ändå parkera kärran i krokarna och därefter, tillsammans med Mauro, fortsätta att guida oss i ölnatten.
Under tiden passar fotografen Christer och jag på att syna Bryggeriet Ångkvarn. Åtminstone från utsidan. Bryggeripuben är inte öppet och vi får nöja oss med att från gatan betrakta den rymliga lokalen med tegelbarens 18 kranar. Bakom de senare skymtar det inglasade lilla bryggeriet och lagringstankarna.
Ångkvarn har valt bort Systembolaget och serverar i stället sina öl på plats. De går i huvudsak i klassiska stilar som helles, brown ale och wit, men här finns även moderniteter som hazy-ipa och hard seltzer. Förutom pubmat erbjuder köket menyer med tillhörande dryckespaket och det anordnas även många olika slags ölprovningar. Under sommarhalvåret är det ofta livligt på den stora uteserveringen vid Fyrisån.
Från bryggeripuben är det inte långt till O’Neill’s. Vid ett bokat bord har Jonas och Mauro redan gjort sig hemmastadda, och det är gott om folk i den brunmurriga lokalen trots att det är måndag. Eftersom stället har två olika öl på cask dricker vi snart Timothy Taylor’s Landlord samt Elgood’s Black Dog.
Efter en stund serveras middagen, fish and chips samt brässerat irländskt lammlägg med potatismos. Portionerna är inte bara rejäla utan maten väl tillagad och mycket god. Ett överraskande smakligt pubkrubb!
– Jag har alltid en bra koll på köket. Det är viktigt med både god mat och dryck. Här finns inga tv-skärmar, vi spelar ingen musik och två tredjedelar av gästerna är stammisar, säger ägaren Neil Doherty på engelska med irländsk accent.
Han ger ett positivt och energiskt intryck. Och berättar att han sysslade med pubar och hotell i Dublin, träffade sin blivande svenska fru där och flyttade till Uppsala. Han tog över O’Neill’s 2012 och tycker att stan numera erbjuder bra upplevelser via hotell, pubar och restauranger. En sak är säker: hans eget ställe känns väldigt genuint och äkta.
Vid bordet fortsätter vi att dricka öl och småprata och det känns precis lika lättsamt och folkligt som det brukar gå till på Pilsner.nu. På bloggen och Facebook-sidan tipsar herrarna bland annat om goda öl, ger förslag på helgkassar med maltdrycker och anordnar provningar, både fysiska och via videolänk. De listar och recenserar även Systembolagets nyheter.
– Det handlar om att få folk att kliva över sina gränser och prova nya öl. Att låta dem vidga sina vyer. I stället för att köpa sex burkar Pripps blå blir det kanske fem stycken – och en ny sort. Ingen har fel smak men man kan vägleda. För mig är detta ett kall, en slags folkbildning utan pekpinnar, fastslår Jonas som grundade Pilsner.nu redan 2008.
Då satt han i styrelsen för Stallhagens bryggeri och fick ofta frågan ”Vilka öl ska jag köpa?” av diverse människor. Han tyckte att det var lika bra att skriva ned tipsen. Och så rullade det på.
– Varför det blev namnet Pilsner.nu? Min mors faster var flasktvätterska på Växjö bryggeri. Då var en öl en pilsner, och jag lever kvar i det än i dag. För mig är pilsner helt enkelt öl och ett sätt att föra traditionen vidare, säger Jonas som har pluggat dryck i Grythyttan, öl på Södertörns högskola och whisky i Skottland. De senaste åren har han även dömt öl i internationella tävlingar.
Men det är värst vad tiden går fort när man dricker öl! Det är hög tid att låta pilsnerproffsen guida oss till fler av sina favoritställen. Eftersom Jonas för tillfället tar sig fram på kryckor trycker vi in oss i en taxi för att snabbt komma vidare. Under färden syns många av stadens ståtliga gamla byggnader.
Nästa anhalt blir Alt Berlin, som finns i en före detta leksaksaffär på S:t Olofsgatan. Lokalen är liten, intim och fräsch och i kylarna finns tyska viner och klasar med rejäla korvar. Menyn rymmer klassiska rätter som schnitzel, schweinshaxe och strudel och det serveras fem öl på fat. Vi trivs på stället och motsätter oss inte dess slogan: ”En liten bit av Tyskland i centrala Uppsala”.
Trots den germanska inriktningen börjar vi prata om den svenska ölscenen. Pilsner.nu har ju funnits sedan innan hantverksölen kom i ropet.
– Det är bra att intresset har ökat. Men lokala öl kan hålla ojämn kvalitet och kanske har det varit lite lätt att grunda ett bryggeri och få ut produkterna lokalt. Det är tråkigt om någon upplever ett dåligt öl, anser Mauro varpå Jonas fortsätter:
– En granne ville testa hantverksöl men de som han köpte var gamla. Det var bara att hälla ut dem. Sedan vågade han inte närma sig hantverksöl igen, utan gick tillbaka till Carlsberg. Men samtidigt har Sverige en av de bästa ölscenerna i världen. Toppkvalitet! Det borde vi visa mer av utomlands. Den svenska marknaden är lite inskränkt.
– Öl har en komplexitet. Och liksom för vin finns det en terroir, en ursprungsprägel, men för humlen. I vinvärlden är det accepterat att smaker är olika med avseende på terroiren, men inte bland öl, känns det som. Det finns vin som passar till allt – men inte på samma lättsamma sätt som öl, anser jag.
Till nästa etablissemang är det inte långt alls. Bierhuis ligger nämligen på samma gata, ett belgiskt ölkafé som är spatiöst, trevligt och välordnat. Och det är rena himmelriket för den som gillar landets öl! Här finns inte mindre än 24 kranar med belgiska brygder samt över 100 på flaska. Halleluja!
Trots att det är en måndagskväll är det ganska gott om gäster. Måhända äter de kroketter, musslor eller belgiska våfflor. Själva tar vi in varsin flight, som kommer i form av en stilfull trälåda med sex glas på fot.
När vi lämnar detta belgoparadis blir det dags för Jonas H Andersson att slå till reträtt. Han ska upp i ottan nästa morgon. För oss andra är loppet inte helt kört. Så här efter midnatt, natten till tisdag, har så gott som alla ölställen stängt men Mauro Marino Jonsäll lotsar oss träget vidare.
Mauro Marino Jonsäll och Jonas H Andersson.
På O’Connor’s, som har öppet till klockan tre, börjar vi dock bli trötta och svajiga. Och då har vi bara hunnit med hälften av de tio ölställen som pilsnerproffsen rekommenderar.
På den irländska puben är det ganska livligt och oväntat mycket folk. Med en hazy-ipa framför mig märker jag att orden flyter ut som vattenfärger. I bästa fall kan det bli snyggt men konturerna känns långt ifrån skarpa. Det är nog tur att det här är slutstationen.
Uppsalas bästa ölställen enligt Pilsner.nu:
• Alt Berlin – S:t Olofsgatan 30A
• Bierhuis Ölcafe – S:t Olofsgatan 23
• Bishops Arms – Bäverns gränd 17
• Bryggeriet Ångkvarn – Östra Ågatan 59
• Churchill Arms – S:t Olofsgatan 30
• Domcraft – S:t Eriks Gränd 15
• O’Connors – Stora Torget 1
• O’Neill’s – Dragarbrunnsgatan 53
• Taps Beer Bar – Drottninggatan 8b
• Williams Pub – Åsgränd 5c
–
I SAMARBETE MED SVENSKA ÖLFRÄMJANDET. Denna artikel är hämtad från medlemstidningen Maltesen. Bli medlem idag, så får du tillgång till ölprovningar och rabatter på pubar och ölfestivaler, samtidigt som du stöttar det politiska arbetet för ett bättre Ölsverige. Gå med HÄR.
Fotnot: Denna artikel publicerades ursprungligen i Maltesen 2023, vissa fakta kan därför vara inaktuella. Ursprungstexten är något nedkortad.
