När World Beer Cup i Minneapolis drar igång i maj nästa år är Jessica Heidrich från Hop Notch en av domarna. Ett i princip oavlönat jobb i pengar men desto mer lönsamt i kunskap och prestige.
Hon är inte ensam svensk om att åka dit, även Dan Ihrelius på Cask Sweden och Patrick Holmqvist på Nyköping Brewing är inbjudna och fler kan tillkomma, inbjudningarna skickas ut i omgångar.
– World Beer Cup och Great American Beer Festival är de mest prestigefulla tävlingarna att bli inbjuden till och man hoppas varje gång, säger Jessica Heidrich.
Hon har blivit inbjuden till World Beer Cup tio gånger, men bara kunnat vara med fem av dem eftersom arrangemanget har krockat med Stockholm Beer & Whisky.
– Man lär sig otroligt mycket när man är ute och dömer och får fantastiska kontakter. Man får nypa sig i armen ibland när man sitter bredvid världsstjärnor i branschen.
Att döma i World Beer Cup är ett komplicerat förfarande, men Jessica uppskattar metoden.
– I första omgången går tre av tolv öl vidare till nästa omgång och sen är det samma sak i nästa omgång och då sitter man med öl som domare från andra bord ansett vara bäst. Sen fortsätter det så tills det bara är tolv öl kvar och då är det final. Det gör att det öl som vinner verkligen är världsklass, det är inte en domargrupp utan upp till fem domargrupper som ansett att ölet varit ”the best of the best”, säger Jessica.
Bedömningen är helt anonym och ölen byter nummer mellan varje omgång.
– Och domarna får verkligen inte gå i närheten av den del av lokalen där ölen hanteras, så att vi inte av misstag råkar få syn på ett nummer eller nåt.
Kön för att bli domare är lång, upp till tre eller fyra år kan det ta för att bli accepterad och Jessica berättar att hon vet folk som väntat längre än så.
– De vill alltid ha en kärntrupp som de vet är duktiga och efter alla dömningar får man fylla i ett frågeformulär om hur de andra i gruppen har fungerat och vilka som ska bjudas in igen – osagt då vilka som inte ska bjudas in.
Jessica har varit med tillräckligt länge för att bli domarkapten och därmed få leda domargrupper.
– Det är ett tungt ansvar att se till att allt ska går rätt, att alla lyssnas till och att de bästa ölen skickas vidare.
Att lämna bryggeriet i en vecka, sätta sig på ett flyg till USA, bo på hotell och bedöma öl kostar en del, men nån större lön för mödan får domarna inte. I alla fall inte i pengar.
– Vi får inte betalt, däremot får vi ett litet resestipendium som nästan täcker hotellkostnaden under dömningsdagarna och sen får vi frukost och lunch de dagarna.
Det de inte får i pengar får de istället i kunskap och ära. Men just frukosten värdesätter Jessica.
– Då kan man sitta i lugn och ro och prata med andra bryggare och domare. På mässor och festivaler hinner man inte prata ordentligt. Det här är enda gången man kan göra det och det är otroligt roligt och utvecklande.
– Sen blir det ett antal bryggeribesök också, jag har aldrig varit i Minneapolis, det ska bli superkul!
Men hur går det med bryggeriet hemma i Sverige då? Jessica är ensam bryggare på Hop Notch.
– Vi får se till att det finns öl på lager och sen får Magnus (Karperyd) hålla ställningarna. Jag hoppas att han kan följa med nån gång i framtiden. Men kanske inte som domare då …
