Beernews Henrik Edberg stalkar rockstjärnor i östra London utan att lyckas – men hittar istället äkta kärlek. Det här är inget betalt samarbete utan en berättelse om en vuxen man som fick sitt liv sammanfattat av ett glas öl.
Tillåt mig att bli en smula personlig, eller till och med privat. I maj 2022 befann jag mig i London tillsammans med min familj över en långhelg. Det var ingen ölresa per se, med två barn som var omkring tio år i sällskapet. Men äta måste man ju.
Jag hade bokat bord på en krog som då fantasifullt nog hette English restaurant mittemot Spitalfields market i östra London (numera har den bytt namn till det nästan lika intetsägande Market coffeehouse & bar). I första hand hade jag gjort det för att jag hade läst att det var en av mina favoritmusiker, Jason Pierce i bandet Spiritualizeds stamhak, och i andra hand för att deras fish and chips rankades som bland de bästa i hela huvudstaden.
Vi slog oss ner och tre av fyra i sällskapet beställde fish and chips. Jag beställde en öl från ett bryggeri jag inte hade testat innan. En London black från bryggeriet Anspach & Hobday.
Vid första klunken, innan maten hade kommit in, konstaterade jag bara hastigt att, ja, det här var ett gott öl. Framför allt var det härligt att vara i Storbritannien där brittisk öl serveras i rätt temperatur. Ett par klunkar in i imperial pinten började jag inse att det här inte bara var ett gott öl. Det var ett exceptionellt gott öl.
Jag gick bort till baren för att kolla på den lilla skylten vid kranen. 4,4 procent ABV. Så mycket smak för så pass låg alkoholhalt.
Jag hann beställa ytterligare en London Black lagom till att maten kom in. Fish and chips och indisk mat är två företeelser som det knappast är någon idé att beställa hemma i Sverige. Men när jag besöker öarna är det obligatoriskt att, efter en hel del research, äta fish and chips och indiskt en gång vardera – hur kort besöket än är.
Fish and chipsen var enastående. Bland det bästa jag ätit. Men ändå bleknade den upplevelsen bredvid det svarta ölet i glaset framför, som hade en tendens att fortsätta komma in. Jag vill här återigen lyfta den behagliga akoholhalten som gör att man faktiskt kan dricka några stycken. Ni behöver inte göra en retroaktiv orosanmälan.
Tjock, krämig, ren, balanserad, djup, rostad, len, lättdrucken men komplex… alltså i stort sett alla smakklyschor en man som jag kan uppbringa om öl utan att bli allt för parodisk ville jag applicera på ölet.
Min fru drack vin och tycktes inte dela min entusiasm. Inte mina barn heller. Hur mycket jag än försökte få dem att förstå att all ackumulerad anglofili, från första gången jag hörde Madness Our House via The Young Ones, ”Underneath the Floodlights at Winter” och Martin Amis samlade verk och tusentals företeelser till, som jag har hållit nära hjärtat i 48 år fanns nedkokat till 568 centiliter vätska, där, just då.
”Ja, du gillar ju öl”, sa min hustru.
Jag andades in och tänkte ta sats för en monolog igen. Men för en gångs skull drabbades jag av ett stråk av självinsikt. Jag andades ut. Tog en klunk till. Kanske måste jag inte förklara. Kanske kan jag bara njuta. Kanske kommer Jason Pierce in genom dörren strax. Då är första rundan på mig.
Det gjorde han inte. Men jag hade hittat ett öl som jag håller lika högt som Spiritualizeds skiva Let It Come Down.
Under vinjetten “kärleksförklaring” hyllar Beernews skribenter en plats, en person, ett öl eller en företeelse som ligger oss lite extra varmt om hjärtat. Idag ölet London Black som släpps i Systembolagets tillfälliga släpp den 11 april.
_
Ps. Beernews är beroende av starka supporters. För 35 kronor i månaden kan du bli Beernews Patron – då får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe plus tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
