När Marcus Hjalmarsson blev förbannad på den usla humlen från USA stoppade han i frukt i vörten i stället. Det ölet rivstartade Brewski.
Marcus Hjalmarsson hade bestämt sig. Han skulle starta ett bryggeri. Och det utan ens ha varit hembryggare innan – än mindre bryggt något. Men något i honom sa att om han började brygga hemma i köket så skulle han aldrig lämna köket. Så 2013 kontaktade han Höganäs Bryggeri och bad på sina bara knän – han lovade till och med att jobba gratis åt dem – om att få ställa dit ett bryggverk på 35 liter.
Det fick han. Men trots oerfarenheten var han ändå inte helt oförberedd.
– Jag hade läst på och ölkemin hade jag koll på. Det är inte svårt att brygga öl, det är att brygga bra öl som är jävligt svårt, säger Marcus.
Det blev succé med en gång. Det första ölet han bryggde var Twisted Twin, ett öl som bryggs än i dag på Höganäs Bryggeri under varumärket High Nose Brew.
Tanken med Höganäs var aldrig att Marcus skulle stanna där, även om han säger att han nog fått det om han velat. Drömmen var hela tiden det egna bryggeriet.
– Det var en naiv dröm, att komma hem till familjen och säga att om jag inte klarar det så är vi lost – det var ju en satsning som riskerade hela familjen. Men när man är övertygad om någonting så … Den drivkraften är sjuk. Samtidigt sa många runt omkring mig ”Du är inte klok, du kommer förlora allt”.
Men han blev kvar på Höganäs ett tag i alla fall och ölen han gjorde gav bryggeriet en hel del hajp. Samtidigt fortsatte han brygga på det egna bryggverket och det var där som Mangofeber föddes.
– Jag ville göra en west coast som skulle smaka lika färskt som de gjorde i USA. Men humlen vi köpte var i ganska dåligt skick och det var då idén föddes om att använda riktig frukt i stället för att få smaken som humlen gav, berättar han.
– Sen var det en ren chansning, när jag gjorde prototypen på Mangofeber första gången så var citrahumlen jag skulle använda oxiderad och gick inte att använda i whirlpool eller torrhumling. Så jag stack till marknaden och köpte frukt. Så det var en ren tillfällighet som gjorde att jag använde frukt, jag var bara förbannad över att vi inte hade tillräckligt bra humle – en handling i aggression …
Hur det nu var så kom han tillbaka med en massa frukt som han gjorde puré av och pastöriserade ”hembryggarstajl” i mikron så fort han kunde.
– Folk tyckte att jag var en jävla idiot, men det blev ingen infektion.
Reaktionerna på resultatet var blandade enligt Hjalmarsson, men alla som testade tyckte att den var drickbar. Fast vissa uttryckte att den var för ”humlig” i meningen fruktig – något som han tog till sig och gick vidare med.
Våren 2014 började Marcus Hjalmarsson tillsammans med några kompisar att sanera ett gammalt slakteri i Helsingborg, tidig höst 2014 stod det färdiga bryggeriet klart och sagan om Brewski tog sin egentliga början. Den första batchen var Mangofeber och den släpptes på Systembolaget, på krogar och i Danmark.
– Jag kollade lite på Ratebeer, men det kom inte så mycket, några danskar bara.
Men på Systembolaget gick det desto bättre. Marcus hade lyckats få in den i sex butiker i stället för de tre som Systembolaget ville ge honom.
– Jag var helt okänd för dem och kom med en öl som var dyrast i Sverige, men min kollega lyckades i alla fall få in det på sex butiker.
Bara veckor senare fanns Mangofeber i 57 butiker. Ölet fick en lysande start och därmed också bryggeriet Brewski. Marcus gick all in och Brewski bryggde 10 000-tals liter av ölet.
– Den kapitalstressen var extrem, tänk om jag bara var en skojare som haft flyt. Men jag fokuserade på att få en så bra produkt som möjligt och lära mig bryggverket. Det var ett gammalt pilsnerverk som vi bryggde IPA och stout på. Vi fick i princip brygga dygnet runt, på den tiden kunde en bryggning ta upp till tolv timmar – idag tar det fem och en halv.
Innan Marcus började ”döda av Mangofeber” fanns den i 150 systembolagsbutiker, men det var ändå inte den största succén. Han satsade tidigt på export.
– Vi sålde sjukt mycket utomlands, 75 procent av all Mangofeber gick dit. Det var en anstorming av bryggerier som undrade hur fan jag kunde göra så bra öl på frukt. I Sverige blev det aldrig en folklig öl även om de flesta känner till det. Många tyckte att jag var en var en idiot och ville inte prata med mig. Första gången jag träffade Björn Falkeström på Oppigårds vill jag minnas att han nämnde orden pajas och clown i de första 20 meningarna han sa. Men han har varit en stor förebild och en än större mentor till mig under åren som passerat. En fin kamrat och vi bryggde MangoFeber vs Thurbo DIPA tillsammans på Oppigårds några år senare.
– Men Mangofeber fick ändå bryggerier i Sverige att få upp ögonen för fruktöl, fortsätter han och flinar lite på frågan om han var föregångare i både handling som mottagande till dagens mest kända clownbryggare, Jonas Gustavsson på Morgondagens …
Till slut blev framgången för Mangofeber ett problem. All tid gick åt till att brygga den och ingen tid blev över för annat. Och när han ändå lyckades göra annat så ville alla ändå bara ha Mangofeber i alla fall.
– Jag ville visa alla våra öl på festivaler och mässor, men folk köade bara för en enda öl. Första året med festivaler i Europa var helt galet, folk skulle bara ha Mangofeber. Där föddes den grejen hos öldrickare, att bara testa en öl och sen gå vidare. Det var lite av den anledningen som jag gjorde Passionsfeber. För att locka dem att testa.
– Ett tag kändes det som att vi bara bryggde Mangofeber och det var inte meningen. Jag vill utvecklas, laborera och testa nytt. Samtidigt gynnades alla runt omkring Brewski av den och ville att jag skulle fortsätta. Men jag kände att jag hade ett och ett halvt år på mig att komma nån vart och eftersom det var mina investerade pengar så gjorde jag som jag ville.
Så Mangofeber fasades ut och slutade i stort att bryggas efter tre år. I stället kom varianter med såväl recept- som namnändringar.
– Vi kompromissade och bryggde med olika frukter och maltprofiler. Bara jag fick brygga nåt nytt så… Sen började vi batchmärka dem – då kunde vi ändra i profilen och varje batch var en ny grej.
– Den första är inte ett uns lik den vi bryggde på slutet. Det var ”fuck recept, vi kan bli 100 gånger bättre”.
Mangofeber bryggdes även av Tampa Bay Brewing i Florida. Men trots succéförsäljning i USA valde han att lägga ner produktionen även där. I Helsingborg har Mangofeber har bryggts runt 20 gånger sen 2017. Sen har det som nämnts funnits och finns varianter: Papayafeber (bara testbatch), Ananasfeber, Passionsfeber och Pango (passionsfrukt, ananas och mango).
– Pango är ett bra husöl, det behåller vi för att det är kul. Jag tror att Pango har gått om Mangofeber och är vår storsäljare historiskt.
Oavsett Marcus Hjalmarssons delade känslor inför Mangofeber så är han helt på det klara om hur mycket det har betytt för Brewski.
– Fy fan, det har varit fundamentet, det la hela grunden för hela företaget. Och i dag betyder det ingenting, ett jävla flyt bara. Så häftigt att se vad en öl och tillfällighet kan göra.
Priset på Mangofeber var högt. Så högt att Systembolaget reagerade när Brewski skulle få in den på hyllorna. Men Marcus säger att marginalen ändå inte var så stor
– Frukten var jättedyr. I början var det färsk tärnad mango i enorma mängder. Det gick ihop men det blev ett högt pris och vi hade ändå inga marginaler.
– Men sen hittade jag ett företag som pressade puré, då blev det bättre och billigare eftersom frukten får en större kontaktyta.
När jag ber Marcus Hjalmarsson ge sin beskrivning av Mangofeber tycker han att det är svårt.
– Jag har aldrig varit inne på att beskriva smaker och det är subjektivt som fan, men jag har alltid uppfattat att den har en väldigt bra beska, som är både mjuk och intensiv. Jag gillar det i kombination med den tropiska fruktigheten. Mango är subtilt hopflätad med humlen och om man inte visste att den innehöll frukt skulle man kunna tro att det bara var humlen.
