Hur många tjejer bryggde sin egen öl i Sverige på 80-talet? Vi vet bara en.
Men så har Jessica Heidrich också blivit en stor ölprofil i vårt land.
Mat och dryck har alltid funnits där i Jessica Heidrichs liv, även om vägen till att bli bryggare inte var spikrak. Hennes pappa var kock och växte upp i Hamburg, där även hennes gammelmormor hade restaurang.
– Matbordet har alltid varit centralt i vårt liv. Vi har alltid pratat mycket om mat och alla var tvungna att hjälpa till i köket när jag växte upp, berättar hon. Utom mamma som fortfarande inte kan laga mat.
Till gymnasiet valde Jessica Heidrich en annan inriktning. Målet var Chalmers och att bli kemiingenjör.
– Det blev mikrobiologi & biokemi i Uppsala, och det var där som ölintresset kom. Jag bryggde min första ölbatch i studentkorridoren 1987. Alla andra jäste vin på den tiden.
Det var minst sagt andra tider då, och de första batcherna kom till utan känsla och kanske inte helt perfekta processer.
– Jag köpte humle som låg i ett skyltfönster och som därmed var exponerad för både värme, syre och ljus. Jag kokade ett tag och blandade ihop lite, det fanns inga recept att få tag i då.
Brygden blev ofattbart besk och en av studentvännerna kom på att det gick ned om man spädde ut med lättöl först.
– Det smakade nog ganska mycket socka. Men polarna var nöjda. Alla sade att det var jättegott och man faller ju för smicker så jag fortsatte.
Intresset växte sig starkare, Jessica Heidrich skickade efter tidningar från USA och läste på om öltillverkning. Hon gick med i hembryggareföreningen runt 1995, och det var på den tiden en förening med problem.
– Dåvarande ordföranden satte in privata pengar för att föreningen överhuvudtaget skulle överleva, minns Heidrich.
Med hjälp av böcker och rutin på bryggning blev Heidrich riktigt duktig. Fyra gånger har hon blivit svensk mästare i hembryggning.
– Men då fanns inte en tanke på att bli kommersiell. Det fanns ingen marknad för det. Vi ska alla vara mycket tacksamma för att det fanns bryggerier som startade på 90-talet och att de har härdat ut.
Efter studierna blev hon läkemedelsforskare på Pharmacia, men i bakhuvudet fanns hela tiden tankar som var förknippade med mat och dryck.
– Jag funderade på nytt jobb och skickade brev till lite olika företag inom både forskning- och dryckesbranschen. VD:n på Galatea hörde av sig och ville snacka. Och snacka är jag ganska bra på, säger hon med ett stort garv.
Galatea hade då köpt varumärket S:t Eriks av Pripps några år tidigare och ville väcka liv i det igen.
– Det var ett modernt bryggeri på sin tid i slutet av 1800-talet. De var bland dom första med ljusa lageröl och även tidiga med kvalitetstänk och ångsterilisering.
Efter en del diskussioner anställdes Jessica Heidrich av Galatea. Men en liten detalj saknades. Ett bryggeri.
– Jag fick tre månader på mig att leverera första batchen. Snacka om rivstart. Jag tog kontakt med goda vännen Urban Nilsson, bryggmästaren på Slottskällans Bryggeri, och tack vare att de hade ledig kapacitet kunde jag börja brygga där som ”Flying Beermaker”. Jag har lärt mig massor av Slottskällan om hur brygga och producera i större skala. Först bryggde jag tillsammans med Urban för att lära mig hur de olika delarna i bryggeriet påverkar slutresultatet innan jag designade första fullskalereceptet. Till slut satte jag den första ölen, S:t Eriks Pilsner.
Den ölen öppnade många dörrar för S:t Eriks. Man vann en offertförfrågan på Systembolaget och den batch som var beräknad att räcka i tre månader sålde slut på en och en halv vecka.
– Vi vann tre eller fyra offertförfrågningar det första året. Helt galet, minns Jessica Heidrich.
Det var i det läget som Jessica kom i kontakt med vännerna på Sigtuna Brygghus. De behövde pengar för att överleva och genom en stor investering av Galatea köptes modern utrustning in så att dels Sigtuna Brygghus räddades och utvecklas, dels S:t Eriks kunde få en egen hemvist.
– Precis som olika kockar tänker vi olika när det gäller råvaror och hur komponera recept för att få fram olika smaker. Så vi ser bara fördelar med att husera i samma lokaler utan att för den skull bli likadana bryggerier.
I dag är Jessica Heidrichs största fokus på S:t Eriks produktutveckling och kvalitet. Men hon lägger också en del tid på att vara ute i landet och träffa både kunder och konsumenter på mässor.
– Intresset för öl bara ökar. Det har varit på gång länge, men nu går det inte att stoppa, säger hon.
Öl har varit en del av hennes liv i många år. Men hon ser inte något slut på den karriären.
– Jag vill självklart vara kvar i ölvärlden om fem år också. Här är det så fantastiska människor och alla är verkligen kollegiala. Alla hjälper alla, stora som små. Tror det är få branscher där det finns så mycket osjälvisk kärlek, respekt och hjälpsamhet mellan de olika bolagen.
