Bildspel
Masse och Cattis, gick glatt med på att låta mig praktisera på deras bar Haket. Thomas och Bamse fick bara stå ut.
Jag klär på mig förklädet till tonerna av Vangelis Chariots of Fire viss om att Triumfens ögonblick stundar. Det kan ju inte vara så svårt att tappa upp öl. Tills nån jävel beställer en galopp Urquell. Det rinner överallt och kunden frågar flinande om det är min första dag.
– Det är min första och sista, svarar jag bistert. Tänker ”din sista …”
Fast Urquell är kärlek och halvlitern blev jag hyfsad på att hälla upp under kvällens lopp. Den första blir till och med perfekt.
– Sån jäkla röta, skriker Cattis Ledius, ägaren till Haket i Göteborg, som vågat sin framtid genom att ta in mig som praktikant för en kväll.
Lite bittert konstaterar jag senare att hon missar min nästa perfekt upphällda Urquell.
Det är stressigt i baren. Jag har fullt upp med att lära mig vad som är i vilken kran och vad det kostar i olika mängder. Information inte bara om vad som ska ner i ett glas utan också in i ett kassasystem av allt att döma byggt för Windows 95. Men alla tycker inte att det är stressigt.
– Det är ju en lugn lördag, säger bartendern Thomas Ljusberg, med ett flin. Samme Thomas som stod bakom musikvalet vid min entré.
– Jo…
Skum stund
Ingen förväntade sig perfektion från mig och bortsett från ett par glas Urquell gjorde jag ingen besviken. Jag visste att öl kunde vara lynnig, men inte så sårat ex-lynnig som två glas sprudlande glada norska Nøgne Ø Porter med kolsyreöverskott. Kunden ser naturligtvis mina besvär och …
– Jag vill ha en till.
I mitt inre ekar suckarna, men jag tar fram ett glas till och börjar skeda bort mer skum. Och så …
Naturligtvis.
Tio minuter senare är jag rätt nöjd med unionens upphörande 1905, men har i alla fall levererat fyra öl till nöjda kunder.
Nästa gång beter sig Nøgne helt fredligt, vilket inte är så konstigt eftersom ingen stirrar på mig när jag häller upp den.
Min enda undran så här efteråt är: Fyllde jag eller fyllde jag inte på den skummande portern med suröl från Kriek? Jag vet inte. Kunden vet inte. Shit happens.
Vis som en 1600-åring
Min arbetsledare Thomas har jobbat 15 år som bartender. Inte så mycket om man jämför med hur länge det funnits bartendrar. Wikipedia berättar att bartenderyrket är åtminstone 1600 år gammalt. Det är inte Thomas, men han vet en hel del ändå. Folk vet vad han kan och jag försöker envist att inte bli sårad över att bli förbisedd när var och varannan rådvill kund sträcker halsen över mitt huvud i jakten på honom. Ändå en inte en helt enkel uppgift när det råkar vara en kvinna på 1.55 meter vs mina 1.93.
– Man måste ha bra smakminne och känsla för smaker, då fungerar det rätt bra. Men sen händer det att man slänger ur sig nåt även om man inte smakat på ölen. Jag har jobbat så länge så jag vet oftast hur de smakar innan jag smakar på dem, berättar Thomas utan att tänka allt för mycket på att det han säger kommer att hamna på nätet.
Lugn i köket
Några timmar bakom bardisken gör ingen bartender, men några nöjda kunder hade jag i alla fall och misstagen haglade inte. Lite duggregn får man tåla, och då inte bara surölsporterdebaclet. Harmlösa misstag för det mesta. Mannen som fick en Electric Nurse IPA blev ju glad när jag kom med ytterligare ett glas, denna gång med den Mikronfonbryggeriets nya DIPA som han faktiskt beställt.
Jag kan ha slagit lite på kassadatorn – den förtjänade det – men i övrigt slog jag inte sönder någonting… Eller?
– Hur var det med det knäckta vinglaset? frågar samvetet – med Thomas röst.
– Saker som händer i disken, stannar i disken! svarar jag.
Disken ja. Bartenderyrket är inte bara glamour, svingande av ölflaskor i luften och ”experttips” till kreti och pleti. När jonglerandet upphör är det bara att ge sig ut i köket och diska. Märkligt dock att detta är ganska skönt. Där var det bara jag och tystnaden. Och kocken Bamse förstås. Inga överskummande Nøgne. Inga kunder som inte ens efter tio skämt har hittat en poäng.
Där bak finns också ölkylen. Det allra heligaste. När ett fat tar slut ute i baren ber Thomas mig välja ut ett nytt fat där.
– Men inte det där, säger han med ansträngt leende och pekar på ett en svart säck som hjälpligt döljer ett fat.
– Det har börjat svälla och vi är rädda för att det ska explodera. Vi la en svart säck över den bara för att vi inte ska behöva tänka på det när vi är här inne …
Räddad
Kvällen tar i likhet med mig slut. Jag har serverat, rensat bord, bytt fat, pustat ut, bytt kolsyra, diskat, tvättat golvmattor, sopat golv, plockat fimpar, lyft fat, fyllt på ölskåp, städat toaletter, torkat av bardisken (just det gav mig någon märklig Sinatrafilmisk tillfredsställelse av att vara en riktig bartender som varade ända tills nån eländig människa kom och avkrävde mig en GT. Jag kan för fan inte blanda drinkar. Det finns nio tappar öl! Drick öl! Eller prata med nån annan).
Men för att komma tillbaka till slutet: Thomas och Nicole räknar kassan medan jag halvsover över bardisken. Kunderna har lämnat lokalen och vi är ensamma kvar. Men det är något som inte stämmer.
– Det diffar 10 000, säger Nicole och mitt hjärta sjunker till fotknölarna.
Alla som träffat Cattis vet att jag är död: Bara fotknölarna blir kvar om jag råkat förskingra 10 000 spänn.
Men Thomas räddar mig. Diffen kommer från torsdagen. Det var inte mitt fel. Cattis får döda Thomas i stället. Jag kan dricka upp min Urquell, gå hem och sova. Med 220 kronor dricks i plånboken. Efter min roligaste nyktra lördag på länge.
